1 Juda synd Àr uppskriven med jÀrnstift, med diamantgriffel; den Àr inristad pÄ deras hjÀrtas tavla och pÄ edra altarens horn,
2 sÄ visst som deras barn vid gröna trÀd och pÄ höga kullar komma ihÄg sina altaren och Aseror.
3 Du mitt berg pÄ fÀltet, ditt gods, ja, alla dina skatter skall jag lÀmna till plundring, sÄ ock dina offerhöjder, till straff för vad du har syndat i hela ditt land.
4 Och du skall nödgas avstÄ -- och detta genom din egen förskyllan -- frÄn den arvedel som jag har givit dig; och jag skall lÄta dig tjÀna dina fiender i ett land som du icke kÀnner. Ty I haven upptÀnt min vredes eld, och den skall brinna till evig tid.
5 SÄ sÀger HERREN: Förbannad Àr den man som förtröstar pÄ mÀnniskor och sÀtter kött sig till arm och med sitt hjÀrta viker av ifrÄn HERREN.
6 Han skall bliva sÄsom en torr buske pÄ hedmarken och skall icke fÄ se nÄgot gott komma, utan skall bo pÄ förbrÀnda platser i öknen, i ett land med salthedar, dÀr ingen bor.
7 Men vÀlsignad Àr den man som förtröstar pÄ HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan.
8 Han Àr lik ett trÀd som Àr planterat vid vatten, och som strÀcker ut sina rötter till bÀcken; ty om Àn hetta kommer, sÄ förskrÀckes det icke, utan bevarar sina löv grönskande; och om ett torrt Är kommer, sÄ sörjer det icke och upphör ej heller att bara frukt.
9 Ett illfundigt och fördÀrvat ting Àr hjÀrtat framför allt annat; vem kan förstÄ det?
10 Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjÀrtat och prövar njurarna, och giver sÄ Ät var och en efter hans vÀgar, efter hans gÀrningars frukt.
11 Lik en rapphöna som ruvar pÄ Àgg, vilka hon ej sjÀlv har lagt, Àr den som samlar rikedom med orÀtt; i sina halva dagar mÄste han lÀmna den och vid sitt slut skall han stÄ sÄsom en dÄre.
12 En hÀrlighetens tron, en urgammal höjd Àr vÄr helgedoms plats.
13 HERREN Àr Israels hopp; alla som övergiva dig komma pÄ skam. de som vika av ifrÄn mig likna en skrift i sanden; ty de hava övergivit HERREN, kÀllan med det friska vattnet.
14 Hela du mig, HERRE, sÄ varde jag helad; frÀls mig du, sÄ varder jag frÀlst. Ty du Àr mitt lov.
15 Se, dessa sÀga till mig: »Vad bliver av HERRENS ord? MÄ det fullbordas!»
16 Det Àr ju sÄ, att jag ej har undandragit mig herdekallet i din efterföljd, och fördÀrvets dag har jag icke Ästundat; du vet det sjÀlv. Vad mina lÀppar hava uttalat, det har talats inför ditt ansikte.
17 SÄ bliv dÄ icke till skrÀck för mig; du som Àr min tillflykt pÄ olyckans dag.
18 LÄt dem som förfölja mig komma pÄ skam, men lÄt icke mig komma pÄ skam; lÄt dem bliva förfÀrade, men lÄt ej mig bliva förfÀrad. LÄt en olycksdag komma över dem, och krossa dem i dubbelt mÄtt.
19 SÄ sade HERREN till mig: GÄ Ästad och stÀll dig i Menighetsporten, dÀr Juda konungar gÄ in och gÄ ut, och sedan i Jerusalems alla andra portar;
20 och sÀg till dem: Hören HERRENS ord, I Juda konungar med hela Juda, och I alla Jerusalems invÄnare som gÄn in genom dessa portar.
21 SÄ sÀger HERREN: Tagen eder val till vara för att pÄ sabbatsdagen bÀra nÄgon börda eller föra in nÄgon sÄdan genom Jerusalems portar.
22 Och fören icke pÄ sabbatsdagen nÄgon börda ut ur edra hus, och gören ej heller nÄgot annat arbete, utan helgen sabbatsdagen, sÄsom jag bjöd edra fÀder,
23 fastÀn de icke ville höra eller böja sitt öra dÀrtill, utan voro hÄrdnackade, sÄ att de icke hörde eller togo emot tuktan.
24 Men om I viljen höra mig, sÀger HERREN, sÄ att I pÄ sabbatsdagen icke fören nÄgon börda in genom denna stads portar, utan helgen sabbatsdagen, sÄ att I pÄ den icke gören nÄgot arbete,
25 dÄ skola konungar och furstar som komma att sitta pÄ Davids tron fÄ draga in genom denna stads portar, pÄ vagnar och hÀstar, följda av sina furstar, av Juda man och Jerusalems invÄnare; och denna stad skall dÄ förbliva bebodd evinnerligen.
26 Och frÄn Juda stÀder, frÄn Jerusalems omnejd och frÄn Benjamins land, frÄn LÄglandet, Bergsbygden och Sydlandet skall man komma och frambÀra brÀnnoffer, slaktoffer, spisoffer och rökelse och frambÀra lovoffer till HERRENS hus.
27 Men om I icke hören mitt bud att helga sabbaten och att icke bÀra nÄgon börda in genom Jerusalems portar pÄ sabbatsdagen, dÄ skall jag tÀnda eld pÄ dess portar, och elden skall förtÀra Jerusalems palatser och skall icke kunna utslÀckas.