1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 GÄ Ästad och predika för Jerusalem och sÀg: SÄ sÀger HERREN: Jag kommer ihÄg, dig till godo, din ungdoms kÀrlek, huru du Àlskade mig under din brudtid, huru du följde mig i öknen, i landet dÀr man intet sÄr.
3 Ja, en HERRENS heliga egendom Àr Israel, förstlingen av hans skörd; alla som vilja Àta dÀrav Ädraga sig skuld, olycka kommer över dem, sÀger HERREN.
4 Hören HERRENS ord, I av Jakobs hus, I alla slÀkter av Israels hus.
5 SÄ sÀger HERREN: Vad orÀtt funno edra fÀder hos mig, eftersom de gingo bort ifrÄn mig och följde efter fÄfÀngliga avgudar och bedrevo fÄfÀnglighet?
6 De frÄgade icke: »Var Àr HERREN, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och olÀndiga landet, torrhetens och dödsskuggans land, det land dÀr ingen vÀgfarande fÀrdades, och dÀr ingen mÀnniska bodde?»
7 Och jag förde eder in i det bördiga landet, och I fingen Àta av dess frukt och dess goda. Men nÀr I haden kommit ditin, orenaden I mitt land och gjorden min arvedel till en styggelse.
8 PrÀsterna frÄgade icke: »Var Àr HERREN?» De som hade lagen om hÀnder ville icke veta av mig, och herdarna avföllo frÄn mig; profeterna profeterade i Baals namn och följde efter sÄdana som icke kunde hjÀlpa.
9 DÀrför skall jag Àn vidare gÄ till rÀtta med eder, sÀger HERREN, ja, Ànnu med edra barnbarn skall jag gÄ till rÀtta.
10 Dragen bort till kittéernas ölÀnder och sen efter, sÀnden bud till Kedar och forsken noga efter; sen till, om nÄgot sÄdant dÀr har skett.
11 Har vÀl nÄgot hednafolk bytt bort sina gudar? Och dock Àro dessa inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin Àra mot en avgud som icke kan hjÀlpa.
12 HÀpnen hÀröver, I himlar; förskrÀckens och bÀven storligen, sÀger HERREN.
13 Ty mitt folk har begÄtt en dubbel synd: mig hava de övergivit, en kÀlla med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hÄlla vatten.
14 Ăr vĂ€l Israel en trĂ€l eller en hemfödd slav, eftersom han sĂ„ har lĂ€mnats till plundring?
15 Lejon ryta mot honom, de lÄta höra sitt skri. De göra hans land till en ödemark, hans stÀder brÀnnas upp, sÄ att ingen kan bo i dem.
16 Till och med Nofs och Tapanhes' barn avbeta dina berg.
17 Men Àr det ej du sjÀlv som vÄllar dig detta, dÀrmed att du övergiver HERREN din Gud, nÀr han vill leda dig pÄ den rÀtta vÀgen?
18 Varför vill du nu gÄ till Egypten och dricka av Sihors vatten? Och varför vill du gÄ till Assyrien och dricka av flodens vatten?
19 Det Àr din ondska som bereder dig tuktan, det Àr din avfÀllighet som Ädrager dig straff. MÀrk dÀrför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du övergiver HERREN, din Gud, och icke vill frukta mig, sÀger Herren, HERREN Sebaot.
20 Ty för lÀnge sedan bröt du sönder ditt ok och slet av dina band och sade: »Jag vill ej tjÀna.» Och pÄ alla höga kullar och under alla gröna trÀd lade du dig ned för att öva otukt.
21 Jag hade ju planterat dig sÄsom ett Àdelt vintrÀd av alltigenom Àkta art; huru har du dÄ kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett frÀmmande vintrÀd?
22 Ja, om du ock tvÄr dig med lutsalt och tager Àn sÄ mycken sÄpa, sÄ förbliver dock din missgÀrning oren inför mig, sÀger Herren, HERREN.
23 Huru kan du sÀga: »Jag har ej orenat mig, jag har icke följt efter Baalerna»? Besinna vad du har bedrivit i dalen, ja, betÀnk vad du har gjort. Du Àr lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit.
24 Du Àr lik en vildÄsna, fostrad i öknen, en som flÄsar i sin brunst, och vars brÄnad ingen kan stÀvja; om nÄgon vill till henne, behöver han ej löpa sig trött; nÀr hennes mÄnad kommer, trÀffar man henne.
25 Akta din fot, sÄ att den icke tappar skon, och din strupe, sÄ att den ej bliver torr av törst. Men du svarar: »Du mödar dig förgÀves. Nej, jag Àlskar de frÀmmande, och efter dem vill jag följa.»
26 SÄsom tjuven stÄr dÀr med skam, nÀr han ertappas, sÄ skall Israels hus komma pÄ skam, med sina konungar, och furstar, med sina prÀster och profeter,
27 dessa som sÀga till trÀstycket: »Du Àr min fader», och sÀga till stenen: »Du har fött mig.» Ty de vÀnda ryggen till mig och icke ansiktet; men nÀr olycka Àr pÄ fÀrde, ropa de: »Upp och frÀls oss!»
28 Var Àro dÄ dina gudar, de som du gjorde Ät dig? MÄ de stÄ upp. Kunna de frÀlsa dig i din olyckas tid? Ty sÄ mÄnga som dina stÀder Àro, sÄ mÄnga hava dina gudar blivit, du Juda.
29 Huru kunnen I gÄ till rÀtta med mig? I haven ju alla avfallit frÄn mig, sÀger HERREN.
30 FörgÀves har jag slagit edra barn; de hava icke velat taga emot tuktan. Edert svÀrd har förtÀrt edra profeter, sÄsom vore det ett förhÀrjande lejon.
31 Du onda slÀkte, giv akt pÄ HERRENS ord. Har jag dÄ för Israel varit en öken eller ett mörkrets land, eftersom mitt folk sÀger: »Vi hava gjort oss fria, vi vilja ej mer komma till dig»?
32 Icke förgÀter en jungfru sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har förgÀtit mig sedan urminnes tid.
33 Huru skickligt gÄr du icke till vÀga, nÀr du söker Àlskog! DÀrför har du ock blivit förfaren pÄ det ondas vÀgar.
34 Ja, pÄ dina mantelflikar finner man blod av arma och oskyldiga, som du har dödat, icke dÀrför att de ertappades vid inbrott, nej, dÀrför att din hÄg stÄr till allt sÄdant.
35 Och dock sÀger du: »Jag gÄr fri ifrÄn straff; hans vrede mot mig har förvisso upphört.» Nej, jag vill gÄ till rÀtta med dig, om du Àn sÀger: »Jag har icke syndat.»
36 Varför har du nu sÄ brÄtt att vandra Ästad pÄ en annan vÀg? OcksÄ med Egypten skall du komma pÄ skam, likasom du kom pÄ skam med Assyrien.
37 OcksÄ dÀrifrÄn skall du fÄ gÄ din vÀg, med hÀnderna pÄ huvudet. Ty HERREN förkastar dem som du förlitar dig pÄ, och du skall icke bliva lyckosam med dem.