1 Det Àr sagt: Om en man skiljer sig frÄn sin hustru, och hon sÄ gÄr bort ifrÄn honom och bliver en annan mans hustru, icke fÄr han dÄ Äter komma tillbaka till henne? Bleve icke dÄ det landet ohelgat? Och du, som har bedrivit otukt med sÄ mÄnga Àlskare, du vill ÀndÄ fÄ komma tillbaka till mig! sÀger HERREN.
2 Lyft upp dina ögon till höjderna och se: var lÀt du icke skÀnda dig? Vid vÀgarna satt du och spejade efter dem, sÄsom en arab i öknen, och ohelgade landet genom din otukt och genom din ondska.
3 VÀl blevo regnskurarna förhÄllna, och intet vÄrregn föll; men du hade en Àktenskapsbryterskas panna, du ville icke blygas.
4 Och ÀndÄ har du nyss ropat till mig: »Min fader!», Min ungdoms vÀn Àr du!»
5 »Skulle han kunna behÄlla vrede evinnerligen, skulle han framhÀrda sÄ för alltid?» SÄ talar du och gör dock vad ont Àr, ja, fullbordar det ock.
6 Och HERREN sade till mig i konung Josias tid: Har du sett vad Israel, den avfÀlliga kvinnan, har gjort? Hon gick upp pÄ alla höga berg och bort under alla gröna trÀd och bedrev dÀr otukt.
7 Och jag tÀnkte att sedan hon hade gjort allt detta, skulle hon vÀnda tillbaka till mig. Men hon vÀnde icke tillbaka. Och hennes syster Juda, den trolösa kvinnan, sÄg det.
8 Och jag sÄg, att fastÀn jag hade skilt mig frÄn Israel, den avfÀlliga, och givit henne skiljebrev just för hennes Àktenskapsbrotts skull, sÄ skrÀmdes dock hennes syster Juda den trolösa, icke dÀrav, utan gick likaledes Ästad och bedrev otukt
9 och ohelgade sÄ landet genom sin lÀttfÀrdiga otukt, i det hon begick Àktenskapsbrott med sten och trÀ.
10 Ja, oaktat allt detta vÀnde hennes syster Juda, den trolösa, icke tillbaka till mig av fullt hjÀrta, utan allenast med skrymteri, sÀger HERREN.
11 Och HERREN sade till mig: Israel, den avfÀlliga, har bevisat sig rÀttfÀrdigare Àn Juda, den trolösa.
12 GÄ bort och predika sÄ norrut och sÀg: VÀnd om, Israel, du avfÀlliga, sÀger HERREN, sÄ vill jag icke lÀngre med ogunst se pÄ eder; ty jag Àr nÄdig, sÀger HERREN, jag behÄller icke vrede evinnerligen.
13 Allenast mÄ du besinna din missgÀrning, att du har varit avfÀllig frÄn HERREN, din Gud, och lupit hit och dit till frÀmmande gudar under alla gröna trÀd; ja, I haven icke velat höra min röst, sÀger HERREN.
14 VÀnden om, I avfÀlliga barn, sÀger HERREN, ty jag Àr eder rÀtte herre; sÄ vill jag hÀmta eder, en frÄn var stad och tvÄ frÄn var slÀkt, och föra eder till Sion.
15 Och jag vill giva eder herdar efter mitt hjÀrta, och de skola föra eder i bet med förstÄnd och insikt.
16 Och det skall ske, att nÀr I pÄ den tiden föröken eder och bliven fruktsamma i landet, sÀger HERREN, dÄ skall man icke mer tala om HERRENS förbundsark eller tÀnka pÄ den; man skall icke komma ihÄg den eller sakna den, och man skall icke göra nÄgon ny sÄdan.
17 Utan pÄ den tiden skall man kalla Jerusalem »HERRENS tron»; och dit skola församla sig alla hednafolk, till HERRENS namn i Jerusalem. Och de skola icke mer vandra efter sina onda hjÀrtans hÄrdhet.
18 PÄ den tiden skall Juda hus gÄ till Israels hus, och tillsammans skola de komma frÄn nordlandet in i det land som jag gav edra fÀder till arvedel.
19 Jag tÀnkte: »Vilken plats skall jag ej förlÀna dig bland barnen, och vilket ljuvligt land skall jag icke giva dig, den allra hÀrligaste arvedel bland folken!» Och jag tÀnkte: »DÄ skolen I kalla mig fader och icke mer vika bort ifrÄn mig.»
20 Men sÄsom nÀr en hustru Àr trolös mot sin make, sÄ haven I av Israels hus varit trolösa mot mig, sÀger HERREN.
21 DÀrför höras rop pÄ höjderna, grÄt och böner av Israels barn; ty de hava gÄtt pÄ förvÀnda vÀgar och förgÀtit HERREN, sin Gud.
22 SÄ vÀnden nu om, I avfÀlliga barn, sÄ vill jag hela eder frÄn edert avfall. Ja se, vi komma till dig, ty du Àr HERREN, vÄr Gud.
23 Sannerligen, bedrÀgligt var vÄrt hopp till höjderna, blott tomt larm gÄvo oss bergen. Sannerligen, det Àr hos HERREN, vÄr Gud, som frÀlsning finnes för Israel.
24 Men skÀndlighetsguden har förtÀrt frukten av vÄra fÀders arbete, allt ifrÄn vÄr ungdom, deras fÄr och fÀkreatur, deras söner och döttrar.
25 SÄ vilja vi nu ligga hÀr i vÄr skam, och blygd mÄ hölja oss. Ty mot HERREN, vÄr Gud, hava vi syndat, vi och vÄra fÀder, ifrÄn vÄr ungdom Ànda till denna dag; vi hava icke velat höra HERRENS, vÄr Guds, röst.