1 om du omvÀnder dig, Israel, sÀger HERREN, skall du fÄ vÀnda tillbaka till mig; och om du skaffar bort dina styggelser frÄn min Äsyn, skall du slippa vandra flyktig omkring.
2 DÄ skall du svÀrja i sanning, rÀtt och rÀttfÀrdighet: »SÄ sant HERREN lever», och hednafolken skola vÀlsigna sig i honom och berömma sig av honom.
3 Ja, sÄ sÀger HERREN till Juda mÀn och till Jerusalem: Bryten eder ny mark, och sÄn ej bland törnen.
4 OmskÀren eder Ät HERREN; skaffen bort edert hjÀrtas förhud, I Juda mÀn och I Jerusalems invÄnare. Eljest skall min vrede bryta fram sÄsom en eld och brinna sÄ, att ingen kan utslÀcka den, för edert onda vÀsendes skull.
5 Förkunnen i Juda, kungören i Jerusalem och pÄbjuden, ja, stöten i basun i landet, ropen ut med hög röst och sÀgen: »Församlen eder och lÄt oss fly in i de befÀsta stÀderna.»
6 Resen upp ett baner som visar Ät Sion, bÀrgen edert gods och dröjen icke ty jag skall lÄta olycka komma frÄn norr, med stor förstöring.
7 Ett lejon drager fram ur sitt snÄr och en folkfördÀrvare bryter upp, han gÄr ut ur sin boning, för att göra ditt land till en ödemark; dÄ bliva dina stÀder förstörda, sÄ att ingen kan bo i dem.
8 SÄ höljen eder nu i sorgdrÀkt, klagen och jÀmren eder, ty HERRENS vredes glöd upphör icke över oss.
9 PÄ den tiden, sÀger HERREN, skall det vara förbi med konungens och furstarnas mod, och prÀsterna skola bliva förfÀrade och profeterna stÄ hÀpna.
10 Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svÄrt bedrog du sannerligen detta folk och Jerusalem, dÄ du sade: »Det skall gÄ eder vÀl.» SvÀrdet Àr ju nÀra att taga vÄrt liv.
11 PÄ den tiden skall det sÀgas om detta folk och om Jerusalem: En brÀnnande vind frÄn höjderna i öknen kommer emot dottern mitt folk, icke en sÄdan vind som passar, nÀr man kastar sÀd eller rensar korn;
12 nej, en vÄldsammare vind Àn som sÄ lÄter jag komma. Ja, nu vill jag gÄ till rÀtta med dem!
13 Se, sÄsom ett moln kommer han upp och sÄsom en stormvind Àro hans vagnar; hans hÀstar Àro snabbare Àn örnar, ve oss, vi Àro förlorade!
14 SÄ tvÄ nu ditt hjÀrta rent frÄn ondska, Jerusalem, för att du mÄ bliva frÀlst. Huru lÀnge skola fördÀrvets tankar bo i ditt bröst?
15 FrÄn Dan höres ju en budbÀrare ropa, och frÄn Efraims bergsbygd en som bÄdar fördÀrv.
16 Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en belÀgringshÀr kommer ifrÄn fjÀrran land och hÀver upp sitt rop mot Juda stÀder.
17 SÄsom vÀktare kring ett ÄkerfÀlt samla de sig runt omkring henne, dÀrför att hon har varit genstrÀvig mot mig, sÀger HERREN.
18 Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vÄlla dig detta; det Àr din ondskas frukt att det bliver dig sÄ bittert, och att plÄgan trÀffar dig Ànda in i hjÀrtat.
19 I mitt innersta vÄndas jag, i mitt hjÀrtas djup. Mitt hjÀrta klagar i mig, jag kan icke tiga, ty basunljud hör du, min sjÀl, och krigiskt hÀrskri.
20 Olycka efter olycka ropas ut, ja, hela landet bliver förött; plötsligt bliva mina hyddor förödda, i ett ögonblick mina tÀlt.
21 Huru lÀnge skall jag se stridsbaneret och höra basunljud?
22 Ja, mitt folk Àr oförnuftigt, de vilja ej veta av mig. De Àro dÄraktiga barn och hava intet förstÄnd. Visa Àro de till att göra vad ont Àr, men att göra vad gott Àr förstÄ de ej.
23 Jag sÄg pÄ jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himmelen, och dÀr lyste intet ljus.
24 Jag sÄg pÄ bergen, och se, de bÀvade, och alla höjder vacklade.
25 Jag sÄg mig om, och dÄ fanns dÀr ingen mÀnniska, och alla himmelens fÄglar hade flytt bort.
26 Jag sÄg mig om, och dÄ var det bördiga landet en öken, och alla dess stÀder voro nedbrutna, för HERRENS ansikte, för hans vredes glöd,
27 Ty sÄ sÀger HERREN: Hela landet skall bliva en ödemark, om jag Àn ej alldeles vill göra Ànde dÀrpÄ.
28 DÀrför sörjer jorden, och himmelen dÀrovan klÀder sig i sorgdrÀkt, dÀrför att jag sÄ har talat och beslutit och ej kan Ängra det eller taga det tillbaka.
29 För larmet av ryttare och bÄgskyttar tager hela staden till flykten. Man giver sig in i skogssnÄren och upp bland klipporna. Alla stÀder Àro övergivna, ingen mÀnniska bor mer i dem.
30 Vad vill du göra i din förödelse? Om du Àn klÀder dig i scharlakan, om du Àn pryder dig med gyllene smycken om du Àn söker förstora dina ögon genom smink, sÄ gör du dig dock skön förgÀves. Dina Àlskare förakta dig, ja, de stÄ efter ditt liv.
31 Ty jag hör rop sÄsom av en barnaföderska, nödrop sÄsom av en förstföderska. Det Àr dottern Sion som ropar; hon flÀmtar, hon rÀcker ut sina hÀnder: »Ack, ve mig! I mördares vÄld försmÀktar min sjÀl.»