1 Detta Àr det ord som kom till Jeremia angÄende alla de judar som bodde i Egyptens land, dem som bodde i Migdol, Tapanhes, Nof och Patros' land; han sade:
2 »SÄ sÀger HERREN Sebaot, Israels Gud: I haven sett all den olycka som jag har lÄtit komma över Jerusalem och över alla Juda stÀder -- Se, de Àro nu ödelagda, och ingen bor i dem;
3 detta för den ondskas skull som de bedrevo till att förtörna mig, i det att de gingo bort och tÀnde offereld och tjÀnade andra gudar, som varken I sjÀlva eller edra fÀder haden kÀnt.
4 Och titt och ofta sÀnde jag till eder alla mina tjÀnare profeterna och lÀt sÀga: 'Bedriven icke denna styggelse, som jag hatar.'
5 Men de ville icke höra eller böja sitt öra dÀrtill, sÄ att de omvÀnde sig frÄn sin ondska och upphörde att tÀnda offereld Ät andra gudar.
6 DÀrför blev min förtörnelse och vrede utgjuten, och den brann i Juda stÀder och pÄ Jerusalems gator, sÄ att de blevo ödelagda och förödda, sÄsom de nu Àro.
7 Och nu sÀger HERREN, hÀrskarornas Gud, Israels Gud, sÄ: Varför bereden I eder sjÀlva stor olycka? I utroten ju ur Juda bÄde man och kvinna, bÄde barn och spenabarn bland eder, sÄ att ingen kvarleva av eder kommer att ÄterstÄ;
8 I förtörnen ju mig genom edra hÀnders verk, i det att I tÀnden offereld Ät andra gudar i Egyptens land, dit I haven kommit, för att bo dÀr sÄsom frÀmlingar. HÀrav mÄste ske att I varden utrotade, och bliven ett exempel som man nÀmner, nÀr man förbannar, och ett föremÄl för smÀlek bland alla jordens folk.
9 Haven I förgÀtit edra fÀders onda gÀrningar och Juda konungars onda gÀrningar och deras hustrurs onda gÀrningar och edra egna onda gÀrningar och edra hustrurs onda gÀrningar, vad de gjorde i Juda land och pÄ Jerusalems gator?
10 Ănnu i dag Ă€ro de icke ödmjukade; de frukta intet och vandra icke efter min lag och mina stadgar, dem som jag förelade eder och edra fĂ€der.
11 DÀrför sÀger HERREN Sebaot, Israels Gud, sÄ: Se, jag skall vÀnda mitt ansikte mot eder till eder olycka, till att utrota hela Juda.
12 Och jag skall gripa de kvarblivna av Juda, som hava stÀllt sin fÀrd till Egyptens land, för att bo dÀr sÄsom frÀmlingar. Och de skola allasammans förgÄs, i Egyptens land skola de falla; genom svÀrd och hunger skola de förgÄs, bÄde smÄ och stora, ja, genom svÀrd och hunger skola de dö. Och de skola bliva ett exempel som man nÀmner, nÀr man förbannar, och ett föremÄl för hÀpnad, bannande och smÀlek.
13 Och jag skall hemsöka dem som bo i Egyptens land, likasom jag hemsökte Jerusalem, med svÀrd, hunger och pest.
14 Och bland de kvarblivna av Juda, som hava kommit för att bo sÄsom frÀmlingar dÀr i Egyptens land, skall ingen kunna rÀdda sig och slippa undan, sÄ att han kan vÀnda tillbaka till Juda land, dit de dock Ästunda att fÄ vÀnda tillbaka, för att bo dÀr. Nej, de skola icke fÄ vÀnda tillbaka dit, förutom nÄgra fÄ som bliva rÀddade.»
15 DÄ svarade alla mÀnnen -- vilka vÀl visste att deras hustrur tÀnde offereld Ät andra gudar -- och alla kvinnorna, som stodo dÀr i en stor hop, sÄ ock allt folket som bodde i Egyptens land, i Patros, de svarade Jeremia och sade:
16 »I det som du har talat till oss i HERRENS namn vilja vi icke hörsamma dig,
17 utan vi vilja göra allt vad vÄr mun har lovat, nÀmligen tÀnda offereld Ät himmelens drottning och utgjuta drickoffer Ät henne, sÄsom vi och vÄra fader, vÄra konungar och furstar gjorde i Juda stÀder och pÄ Jerusalems gator. DÄ hade vi bröd nog, och det gick oss vÀl, och vi sÄgo icke till nÄgon olycka.
18 Men frÄn den stund dÄ vi upphörde att tÀnda offereld Ät himmelens drottning och utgjuta drickoffer Ät henne hava vi lidit brist pÄ allt, och förgÄtts genom svÀrd och hunger.
19 Och nÀr vi nu tÀnda offereld Ät himmelens drottning och utgjuta drickoffer Ät henne, Àr det dÄ utan vÄra mÀns samtycke som vi Ät henne göra offerkakor, vilka Àro avbilder av henne, och som vi utgjuta drickoffer Ät henne?»
20 Men Jeremia sade till allt folket, till mÀnnen och kvinnorna och allt folket, som hade givit honom detta svar, han sade:
21 »Förvisso har HERREN kommit ihÄg och tÀnkt pÄ huru I haven tÀnt offereld i Juda stÀder och pÄ. Jerusalems gator, bÄde I sjÀlva och edra fÀder, bÄde edra konungar och furstar och folket i landet.
22 Och HERREN kunde icke lÀngre hava fördrag med eder för edert onda vÀsendes skull, och för de styggelsers skull som I bedreven, utan edert land blev ödelagt och ett föremÄl för hÀpnad och förbannelse, sÄ att ingen kunde bo dÀr, sÄsom vi nu se.
23 DÀrför att I tÀnden offereld och syndaden mot HERREN och icke villen höra HERRENS röst eller vandra efter hans lag, efter hans stadgar och vittnesbörd, dÀrför har denna olycka trÀffat eder, sÄsom vi nu se».
24 Och Jeremia sade ytterligare till allt folket och till alla kvinnorna: »Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som Àren i Egyptens land,
25 SÄ sÀger HERREN Sebaot, Israels Gud: I och edra hustrur haven med edra hÀnder fullgjort vad I taladen med eder mun, nÀr I saden: 'Förvisso vilja vi fullgöra de löften som vi gjorde, att tÀnda offereld Ät himmelens drottning och utgjuta drickoffer Ät henne.' VÀlan, I mÄn hÄlla edra löften och fullgöra edra löften;
26 men hören dÄ ocksÄ HERRENS ord, I alla av Juda, som bon i Egyptens land: Se, jag svÀr vid mitt stora namn, sÀger HERREN, att i hela Egyptens land mitt namn icke mer skall varda nÀmnt av nÄgon judisk mans mun, sÄ att han sÀger: 'SÄ sant Herren, HERREN lever.'
27 Ty se, jag skall vaka över dem, till deras olycka, och icke till deras lycka, och alla mÀn av Juda, som Àro i Egyptens land, skola förgÄs genom svÀrd och hunger, till dess att de hava fÄtt en Ànde.
28 Och allenast nÄgra som undkomma svÀrdet skola fÄ vÀnda tillbaka frÄn Egyptens land till Juda land, en ringa hop. Och sÄ skola alla kvarblivna av Juda, som hava kommit till Egyptens land, för att bo dÀr sÄsom frÀmlingar, fÄ förnimma vilkens ord det Àr som bliver bestÄndande, mitt eller deras.
29 Och detta skall för eder vara tecknet till att jag skall hemsöka eder pÄ denna ort, sÀger HERREN, och I skolen sÄ förnimma att mina ord om eder förvisso skola bliva bestÄndande, eder till olycka:
30 SÄ sÀger HERREN: Se, jag skall giva Farao Hofra, konungen i Egypten i hans fienders hand och i de mÀns hand, som stÄ efter hans liv, likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand, hans som var hans fiende, och som stod efter hans liv.»