1 Om Moab. SÄ sÀger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, ty det Àr förstört! Kirjataim har kommit pÄ skam och Àr intaget, fÀstet har kommit pÄ skam och ligger krossat.
2 Moabs berömmelse Àr icke mer. I Hesbon förehar man onda anslag mot det: »Upp, lÄt oss utrota det, sÄ att det icke mer Àr ett folk.» OcksÄ du, Madmen, skall förgöras, svÀrdet skall följa dig i spÄren.
3 Klagorop höras frÄn Horonaim, förödelse och stort brak.
4 Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn.
5 Uppför Halluhots höjd stiger man under grÄt, och pÄ vÀgen ned till Horonaim höras Ängestfulla klagorop över förstörelsen.
6 Flyn, rÀdden edra liv, och bliven som torra buskar i öknen.
7 Ty dÀrför att du förlitar dig pÄ dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall gÄ bort i fÄngenskap och hans prÀster och furstar med honom.
8 Och en förhÀrjare skall komma över var stad, sÄ att ingen stad skall kunna rÀdda sig; dalen skall bliva förstörd och slÀtten ödelagd, sÄsom HERREN har sagt.
9 Given vingar Ät Moab, ty flygande mÄste han fly bort. Hans stÀder skola bliva mark, och ingen skall bo i dem.
10 Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svÀrd.
11 I sÀkerhet har Moab levat frÄn sin ungdom och har legat i ro pÄ sin drÀgg; han har icke varit tömd ur ett kÀrl i ett annat, icke vandrat bort i fÄngenskap; dÀrför har hans smak behÄllit sig, och hans lukt har ej förvandlats.
12 Se, dÀrför skola dagar komma, sÀger HERREN, dÄ jag skall sÀnda till honom vintappare, som skola tappa honom och tömma hans kÀrl och krossa hans krukor.
13 DÄ skall Moab komma pÄ skam med Kemos, likasom Israels hus kom pÄ skam med Betel, som det förlitade sig pÄ.
14 Huru kunnen I sÀga: »Vi Àro hjÀltar och tappra mÀn i striden»?
15 Moab skall ÀndÄ bliva förstört, dess stÀder skola gÄ upp i rök, och dess utvalda unga manskap mÄste ned till att slaktas; sÄ sÀger konungen, han vilkens namn Àr HERREN Sebaot.
16 Snart kommer Moabs ofÀrd, och hans olycka hastar fram med fart.
17 Ămken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som kĂ€nnen hans namn. SĂ€gen: »Huru sönderbruten Ă€r icke den starka spiran, den prĂ€ktiga staven!»
18 Stig ned frÄn din hÀrlighet och sÀtt dig pÄ torra marken, du dottern Dibons folk; ty Moabs förhÀrjare drager upp mot dig och förstör dina fÀsten.
19 StÀll dig vid vÀgen och spela omkring dig, du Aroers folk; frÄga mÀnnen som fly och kvinnorna som söka rÀdda sig, sÀg: »Vad har hÀnt?»
20 Moab har kommit pÄ skam, ja, det Àr krossat; jÀmren eder och ropen Förkunnen vid Arnon att Moab Àr förstört.
21 Domen har kommit över slÀttlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
22 över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,
23 över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
24 över Keriot och Bosra och över alla andra stÀder i Moabs land, vare sig de ligga fjÀrran eller nÀra.
25 Avhugget Àr Moabs horn, och hans arm Àr sönderbruten, sÀger HERREN.
26 Gören honom drucken, ty han har förhÀvt sig mot HERREN; ja, mÄ Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till Ätlöje, ocksÄ han.
27 Eller var icke Israel till ett Ätlöje för dig? Blev han dÄ ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar huvudet, sÄ ofta du talar om honom?
28 Ăvergiven edra stĂ€der och byggen bo i klipporna, I Moabs inbyggare, och bliven lika duvor som bygga sina nĂ€sten bortom klyftans gap.
29 Vi hava hört om Moabs högmod, det övermÄttan höga, om hans stolthet, högmod och högfÀrd och hans hjÀrtas förhÀvelse.
30 Jag kÀnner, sÀger HERREN, hans övermod och opÄlitlighet, hans lösa tal och opÄlitliga handlingssÀtt.
31 DĂ€rför mĂ„ste jag jĂ€mra mig för Moabs skull; över hela Moab mĂ„ste jag klaga. Ăver Kir-Heres' mĂ€n mĂ„ man sucka.
32 Mer Àn Jaeser grÄter, mÄste jag grÄta över dig, du Sibmas vintrÀd, du vars rankor gingo över havet och nÄdde till Jaesers hav; mitt i din sommar och din vinbÀrgning har ju en förhÀrjare slagit ned.
33 GlÀdje och fröjd Àr nu avbÀrgad frÄn de bördiga fÀlten och frÄn Moabs land. PÄ vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under skördeskri, skördeskriet Àr intet skördeskri mer.
34 FrÄn Hesbon, jÀmmerstaden, Ànda till Eleale, Ànda till Jahas upphÀver man rop, och frÄn Soar Ànda till Horonaim, till Eglat-Selisia; ty ocksÄ Nimrims vatten bliva torr ökenmark.
35 Och jag skall i Moab sÄ göra, sÀger HERREN, att ingen mer frambÀr offer pÄ offerhöjden och ingen mer tÀnder offereld Ät sin gud.
36 DÀrför klagar mitt hjÀrta sÄsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjÀrta klagar sÄsom en flöjt över Kir-Heres' mÀn: vad de hava kvar av sitt förvÀrv gÄr ju förlorat.
37 Ty alla huvuden Àro skalliga och alla skÀgg avskurna; pÄ alla hÀnder Àro sÄrmÀrken och omkring lÀnderna sÀcktyg.
38 PÄ alla Moabs tak och pÄ dess torg höres allenast dödsklagan, ty jag har krossat Moab sÄsom ett vÀrdelöst kÀrl, sÀger HERREN.
39 Huru förfÀrad Àr han icke! I mÄn jÀmra eder. Huru vÀnder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett Ätlöje och en skrÀck för alla dem som bo dÀromkring.
40 Ty sÄ sÀger HERREN: Se, en som liknar en örn svÀvar fram och breder ut sina vingar över Moab.
41 Keriot bliver intaget, bergfÀstena bliva erövrade. Och Moabs hjÀltars hjÀrtan bliva pÄ den dagen sÄsom en kvinnas hjÀrta, nÀr hon Àr barnsnöd.
42 Ja, Moab skall förgöras sÄ att det icke mer Àr ett folk, ty det har förhÀvt sig mot HERREN.
43 Faror, fallgropar och fÀllor vÀnta eder, I Moabs inbyggare, sÀger HERREN.
44 Om nÄgon flyr undan faran, sÄ störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, sÄ fÄngas han i fÀllan. Ty jag skall lÄta ett hemsökelsens Är komma över dem, över Moab, sÀger HERREN.
45 I Hesbons skugga stanna de, det Àr ute med flyktingarnas kraft. Ty eld gick ut frÄn Hesbon, en lÄga frÄn Sihons land; och den förtÀrde Moabs tinning, hjÀssan pÄ stridslarmets söner.
46 Ve dig, Moab! Förlorat Àr Kemos' folk. Ty dina söner Àro tagna till fÄnga, och dina döttrar förda bort i fÄngenskap.
47 Men i kommande dagar skall jag Äter upprÀtta Moab, sÀger HERREN. SÄ lÄngt om domen över Moab.