1 BÀrgen edert gods ut ur Jerusalem, I Benjamins barn, stöten i basun i Tekoa, och resen upp ett högt baner ovanför Bet-Hackerem; ty en olycka hotar frÄn norr, med stor förstöring.
2 Hon som Àr sÄ fager och förklemad, dottern Sion, henne skall jag förgöra.
3 Herdar skola komma över henne med sina hjordar; de skola slÄ upp sina tÀlt runt omkring henne, avbeta var och en sitt stycke.
4 Ja, invigen eder till strid mot henne. »Upp, lÄt oss draga Ästad, medan middagsljuset varar! Ack att dagen redan lider till Ànda! Ack att aftonens skuggor förlÀngas!
5 VÀlan, sÄ lÄt oss draga ditupp om natten och förstöra hennes palatser.»
6 Ty sÄ sÀger HERREN Sebaot: FÀllen trÀd och kasten upp vallar emot Jerusalem. Hon Àr staden som skall hemsökas, hon som i sig har idel förtryck
7 Likasom en brunn lÄter vatten vÀlla fram, sÄ lÄter hon ondska framvÀlla. VÄld och förödelse hör man dÀr, sÄr och slag Àro bestÀndigt inför min Äsyn.
8 LÄt varna dig, Jerusalem, sÄ att min sjÀl ej vÀnder sig ifrÄn dig, sÄ att jag icke gör dig till en ödemark, till ett obebott land.
9 SÄ sÀger HERREN Sebaot: En efterskörd, likasom pÄ ett vintrÀd, skall man hÄlla pÄ kvarlevan av Israel. RÀck ut din hand Äter och Äter, sÄsom nÀr man plockar av druvor frÄn rankorna.
10 Men inför vem skall jag tala och betyga för att bliva hörd? Se, deras öron Àro oomskurna, sÄ att de icke kunna höra. Ja, HERRENS ord har blivit till smÀlek bland dem; de hava intet behag dÀrtill.
11 DÀrför Àr jag uppfylld av HERRENS vrede, jag förmÄr icke hÄlla den inne. Utgjut den över barnen pÄ gatan och över alla de unga mÀnnens samkvÀm; ja, bÄde man och kvinna skola drabbas dÀrav, jÀmvÀl den gamle och den som har fyllt sina dagars mÄtt.
12 Och deras hus skola gÄ över i frÀmmandes Àgo sÄ ock deras Äkrar och deras hustrur, ty jag vill utrÀcka min hand mot landets inbyggare, sÀger HERREN.
13 Ty alla, bÄde smÄ och stora, söka dÀr orÀtt vinning, och bÄde profeter och prÀster fara allasammans med lögn,
14 de taga det lÀtt med helandet av mitt folks skada; de sÀga: »Allt stÄr vÀl till, allt stÄr vÀl till», och dock stÄr icke allt vÀl till.
15 De skola komma pÄ skam, ty de övade styggelse. LikvÀl kÀnna de alls icke nÄgon skam och veta icke av nÄgon blygsel. DÀrför skola de falla bland de andra; nÀr min hemsökelse trÀffar dem, skola de komma pÄ fall, sÀger HERREN,
16 SÄ sade HERREN: »StÀllen eder vid vÀgarna och sen till, och frÄgen efter forntidens stigar, frÄgen vilken vÀg som Àr den goda vÀgen, och vandren pÄ den, sÄ skolen I finna ro för edra sjÀlar.» Men de svarade: »Vi vilja icke vandra pÄ den.»
17 Och nÀr jag dÄ satte vÀktare över eder och sade: »Akten pÄ basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta dÀrpÄ.»
18 Hören dÀrför, I hednafolk, och mÀrk, du menighet, vad som sker bland dem.
19 Ja hör, du jord: Se, jag skall lÄta olycka komma över detta folk, sÄsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta pÄ mina ord, utan förkasta min lag.
20 Vad frÄgar jag efter rökelse, komme den ock frÄn Saba, eller efter bÀsta kalmus ifrÄn fjÀrran land? Edra brÀnnoffer tÀckas mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.
21 DÀrför sÀger HERREN sÄ: Se, jag skall lÀgga stötestenar för detta folk; och genom dem skola bÄde fader och söner komma pÄ fall, den ene borgaren skall förgÄs med den andre.
22 SÄ sÀger HERREN: Se, ett folk kommer frÄn nordlandet, ett stort folk reser sig vid jordens yttersta Ànda.
23 De föra bÄge och lans, de Àro grymma och utan förbarmande. DÄnet av dem Àr sÄsom havets brus, och pÄ sina hÀstar rida de fram, rustade sÄsom kÀmpar till strid, mot dig, du dotter Sion.
24 NÀr vi höra ryktet om dem, sjunka vÄra hÀnder ned, Àngslan griper oss, Ängest lik en barnaföderskas.
25 GÄ icke ut pÄ marken, och vandra ej pÄ vÀgen, ty fienden bÀr svÀrd; skrÀck frÄn alla sidor!
26 Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdrÀkt, vÀltra dig i aska, höj sorgelÄt likasom efter ende sonen, och hÄll bitter dödsklagan; ty plötsligt kommer förhÀrjaren över oss.
27 Jag har satt dig till en proberare i mitt folk -- sÄvÀl som till ett fÀste -- pÄ det att du mÄ lÀra kÀnna och pröva deras vÀg.
28 De Àro allasammans avfÀlliga och genstrÀviga, de gÄ med förtal, de Àro koppar och jÀrn, allasammans Àro de fördÀrvliga mÀnniskor.
29 BlÄsbÀlgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt luttrande Àr förgÀves, slagget bliver ÀndÄ icke frÄnskilt.
30 »Ett silver som mÄ kastas bort», sÄ kan man kalla dem, ty HERREN har förkastat dem.