1 pÄ den tiden, sÀger HERREN, skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prÀsternas och profeternas ben, och Jerusalems invÄnares ben ut ur deras gravar
2 och kringströ dem inför solen och mÄnen och himmelens hela hÀrskara, som de hava Àlskat, tjÀnat och efterföljt, sökt och tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel pÄ marken.
3 Och alla kvarblivna, de som lÀmnas kvar av detta onda slÀkte, skola hellre vilja dö Àn leva, vilka Àn de orter mÄ vara, dit dessa kvarlÀmnade bliva fördrivna av mig, sÀger HERREN Sebaot.
4 Du skall ock sÀga till dem: SÄ sÀger HERREN: Om nÄgon faller, stÄr han ju upp igen; om nÄgon gÄr bort, vÀnder han ju tillbaka.
5 Varför gÄr det dÄ bort i bestÀndig avfÀllighet, detta folk i Jerusalem? Varför hÄlla de fast vid sitt svek och vilja icke vÀnda tillbaka?
6 Jag har givit akt och hört huru de tala vad orÀtt Àr; ingen enda finnes, som Ängrar sin ondska, ingen sÀger: »Vad har jag gjort!» Alla löpa de bort, lika hÀstar som rusa Ästad i striden.
7 Till och med hÀgern under himmelen kÀnner ju sin bestÀmda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin Äterkomst; mitt folk dÀremot kÀnner ej HERRENS rÀtter.
8 Huru kunnen I dÄ sÀga: »Vi Àro visa och hava HERRENS lag ibland oss»? Icke sÄ, de skriftlÀrdes lögnpenna har förvandlat den i lögn.
9 SÄdana visa skola komma pÄ skam, komma till korta och bliva snÀrjda. De hava ju förkastat HERRENS ord, vari Àro de dÄ visa?
10 SÄ skall jag nu giva deras hustrur Ät andra och deras Äkrar Ät erövrare Ty alla, bÄde smÄ och stora, söka orÀtt vinning; bÄde profeter och prÀster fara allasammans med lögn,
11 de taga det lÀtt med helandet av dottern mitt folks skada; de sÀga: »Allt stÄr vÀl till, allt stÄr vÀl till», och dock stÄr icke allt vÀl
12 De skola komma pÄ skam, övade styggelse. LikvÀl kÀnna de alls icke skam och veta icke av att blygas. DÀrför skola de falla bland de andra; nÀr hemsökelsen trÀffar dem, skola de komma pÄ fall, sÀger HERREN.
13 Jag skall bortrycka och förgöra dem, sÀger HERREN. Inga druvor vÀxa pÄ vintrÀden, och inga fikon pÄ fikontrÀden, utan till och med löven Àro vissnade: De bud jag gav dem övertrÀda de.
14 Varför sitta vi hÀr stilla? Församlen eder och lÄt oss fly in i de befÀsta stÀderna och förgÄs dÀr; ty HERREN, vÄr Gud, vill förgöra oss, han giver oss gift att dricka dÀrför att vi syndade mot HERREN.
15 V bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid dÄ vi skulle bliva helade, men se, förskrÀckelse kommer.
16 FrÄn Dan hör man frustandet av hans hÀstar; för hans hingstars gnÀggande bÀvar hela landet. De komma och förtÀra landet med allt vad dÀri Àr, staden med dem som bo dÀri.
17 Ty se, jag sÀnder emot eder ormar, basilisker, mot vilka ingen besvÀrjelse hjÀlper, och de skola stinga eder, sÀger HERREN.
18 Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg? Mitt hjÀrta Àr sjukt i mig.
19 Hör, dottern mitt folk ropar i fjĂ€rran land: »Finnes dĂ„ icke HERREN i Sion? Ăr dennes konung icke mer dĂ€r?» Ja, varför hava de förtörnat mig med sina belĂ€ten, med sina frĂ€mmande avgudar?
20 Skördetiden Àr förbi, sommaren Àr till Ànda, och ingen frÀlsning har kommit oss till del.
21 Jag Àr förkrossad, dÀrför att dottern mitt folk sÄ krossas, jag gÄr sörjande, hÀpnad har gripit mig.
22 Finnes dÄ ingen balsam i Gilead, finnes ingen lÀkare dÀr? Eller varför bliver dottern mitt folk icke helad frÄn sina sÄr?