1 NÀr han pÄ en sabbat hade kommit in till en av de förnÀmligaste fariséerna för att intaga en mÄltid, hÀnde sig, medan man dÀr vaktade pÄ honom,
2 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
3 DĂ„ tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och farisĂ©erna: »Ăr det lovligt att bota sjuka pĂ„ sabbaten, eller Ă€r det icke lovligt?»
4 Men de tego. DÄ tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lÀt honom gÄ.
5 Sedan sade han till dem: »Om nÄgon av eder har en Äsna eller en oxe som faller i en brunn, gÄr han icke dÄ strax och drager upp den, jÀmvÀl pÄ sabbatsdagen?»
6 Och de förmÄdde icke svara nÄgot hÀrpÄ.
7 DÄ han nu mÀrkte huru gÀsterna utvalde Ät sig de frÀmsta platserna, framstÀllde han för dem en liknelse; han sade till dem:
8 »NÀr du av nÄgon har blivit bjuden till bröllop, sÄ tag icke den frÀmsta platsen vid bordet. Ty kanhÀnda finnes bland gÀsterna nÄgon som Àr mer ansedd Àn du,
9 och dÄ kommer till Àventyrs den som har bjudit bÄde dig och honom och sÀger till dig: 'Giv plats Ät denne'; och sÄ mÄste du med skam intaga den nedersta platsen.
10 Nej, nÀr du har blivit bjuden, sÄ gÄ och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan dÄ hÀnda att den som har bjudit dig sÀger till dig, nÀr han kommer: 'Min vÀn, stig högre upp.' DÄ vederfares dig heder inför alla de andra bordsgÀsterna.
11 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
12 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »NÀr du gör ett gÀstabud, pÄ middagen eller pÄ aftonen, sÄ inbjud icke dina vÀnner eller dina bröder eller dina frÀnder, ej heller rika grannar, sÄ att de bjuda dig igen och du dÀrigenom fÄr vedergÀllning.
13 Nej, nÀr du gör gÀstabud, sÄ bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.
14 Salig Àr du dÄ; ty eftersom de icke förmÄ vedergÀlla dig, skall du fÄ din vedergÀllning vid de rÀttfÀrdigas uppstÄndelse.»
15 DÄ nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig Àr den som fÄr bliva bordsgÀst i Guds rike!»
16 DÄ sade han till honom: »En man tillredde ett stort gÀstabud och bjöd mÄnga.
17 Och nÀr gÀstabudet skulle hÄllas, sÀnde han ut sin tjÀnare och lÀt sÀga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu Àr allt redo.'
18 Men de begynte alla strax ursÀkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag mÄste gÄ ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursÀkt.'
19 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gÄ Ästad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursÀkt.'
20 à ter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och dÀrför kan jag icke komma.'
21 Och tjÀnaren kom igen och omtalade detta för sin herre. DÄ blev husbonden vred och sade till sin tjÀnare: 'GÄ strax ut pÄ gator och grÀnder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.'
22 Sedan sade tjÀnaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har Àr Ànnu rum.'
23 DÄ sade herren till tjÀnaren: 'GÄ ut pÄ vÀgar och stigar, och nödga mÀnniskorna att komma hitin, sÄ att mitt hus bliver fullt.
24 Ty jag sÀger eder att ingen av de mÀn som voro bjudna skall smaka sin mÄltid.'»
25 Och mycket folk gick med honom; och han vÀnde sig om och sade till dem:
26 »Om nÄgon kommer till mig, och han dÀrvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, dÀrtill ock sitt eget liv, sÄ kan han icke vara min lÀrjunge.
27 Den som icke bÀr sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lÀrjunge.
28 Ty om nÄgon bland eder vill bygga ett torn, sÀtter han sig icke dÄ först ned och berÀknar kostnaden och mer till, om han Àger vad som behöves för att bygga det fÀrdigt?
29 Eljest, om han lade grunden, men icke förmÄdde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
30 och sÀga: 'Den mannen begynte bygga, men förmÄdde icke fullborda sitt verk.'
31 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sÀtter han sig icke dÄ först ned och tÀnker efter, om han förmÄr att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen?
32 Om sÄ icke Àr, mÄste han ju, medan den andre Ànnu Àr lÄngt borta, skicka sÀndebud och underhandla om fred.
33 LikasÄ kan ingen av eder vara min lÀrjunge, om han icke försakar allt vad han Àger. --
34 SÄ Àr vÀl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sÀlta, varmed skall man dÄ ÄterstÀlla dess kraft?
35 Varken för jorden eller för gödselhögen Àr det tjÀnligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»