1 Och en dag, dÄ han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trÀdde översteprÀsterna och de skriftlÀrde, tillika med de Àldste, fram
2 och talade till honom och sade: »SÀg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem Àr det som har rivit dig sÄdan myndighet?»
3 Han svarade och sade till dem: »OcksÄ jag vill stÀlla en frÄga till eder; svaren mig pÄ den.
4 Johannes' döpelse, var den frÄn himmelen eller frÄn mÀnniskor?»
5 DÄ överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'FrÄn himmelen' sÄ frÄgar han: 'Varför trodden I honom dÄ icke?'
6 Men om vi svara: 'FrÄn mÀnniskor', dÄ kommer allt folket att stena oss, ty de Àro förvissade om att Johannes var en profet.»
7 De svarade alltsÄ att de icke visste varifrÄn den var.
8 DÄ sade Jesus till dem: »SÄ sÀger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
9 Och han framstÀllde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingÄrd och lejde ut den Ät vingÄrdsmÀn och för utrikes för lÄng tid.
10 NÀr sedan rÀtta tiden var inne, sÀnde han en tjÀnare till vingÄrdsmÀnnen, för att de Ät denne skulle lÀmna nÄgon del av vingÄrdens frukt. Men vingÄrdsmÀnnen misshandlade honom och lÀto honom gÄ tomhÀnt bort.
11 Ytterligare sÀnde han en annan tjÀnare. OcksÄ honom misshandlade och skymfade de och lÀto honom gÄ tomhÀnt bort.
12 Ytterligare sÀnde han en tredje. Men ocksÄ denne slogo de blodig och drevo bort honom.
13 DÄ sade vingÄrdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sÀnda min Àlskade son; för honom skola de vÀl ÀndÄ hava försyn.'
14 Men nÀr vingÄrdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne Àr arvingen; lÄt oss drÀpa honom, för att arvet mÄ bliva vÄrt.'
15 Och de förde honom ut ur vingÄrden och drÀpte honom. »Vad skall nu vingÄrdens herre göra med dem?
16 Jo, han skall komma och förgöra de vingÄrdsmÀnnen och lÀmna vingÄrden Ät andra.» NÀr de hörde detta, sade de: »Bort det!»
17 DÄ sÄg han pÄ dem och sade: »Vad betyder dÄ detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmÀnnen förkastade, den har blivit en hörnsten'?
18 Var och en som faller pÄ den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller pÄ, honom skall den söndersmula.»
19 Och de skriftlÀrde och översteprÀsterna hade gÀrna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
20 Och de vaktade pÄ honom och sÀnde ut nÄgra som försÄtligen skulle lÄtsa sig vara rÀttsinniga mÀn, för att dessa skulle fÄnga honom genom nÄgot hans ord, sÄ att de skulle kunna överlÀmna honom Ät överheten, i landshövdingens vÄld.
21 Dessa frÄgade honom och sade: »MÀstare, vi veta att du talar och undervisar rÀtt och icke har anseende till personen, utan lÀr om Guds vÀg vad sant Àr.
23 Men han mÀrkte deras illfundighet och sade till dem:
24 »LÄten mig se en penning. Vems bild och överskrift bÀr den?» De svarade: »Kejsarens.»
25 DÄ sade han till dem: »Given alltsÄ kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
26 Och de förmÄdde icke fÄnga honom genom nÄgot hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
27 DÀrefter trÀdde nÄgra sadducéer fram och ville pÄstÄ att det icke gives nÄgon uppstÄndelse. Dessa frÄgade honom
28 och sade: »MÀstare, Moses har givit oss den föreskriften, att om nÄgon har en broder som Àr gift, men dör barnlös, sÄ skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma Ät sin broder.
29 Nu voro hÀr sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös.
30 DĂ„ tog den andre i ordningen henne
31 och dÀrefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att nÄgon av dem lÀmnade barn efter sig.
32 Slutligen dog ock hustrun.
33 Vilken av dem skall dÄ vid uppstÄndelsen fÄ kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
34 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsÄlderns barn Àr det sÄ, att mÀn taga sig hustrur, och hustrur givas Ät mÀn;
35 men de som bliva aktade vÀrdiga att fÄ del i den nya tidsÄldern och i uppstÄndelsen frÄn de döda, med dem Àr det sÄ, att varken mÀn tag sig hustrur, eller hustrur givas mÀn.
36 De kunna ju ej heller mer dö ty de Àro lika Ànglarna och Àro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppstÄndelsen.
37 Men att de döda uppstÄ, det har ock Moses, pÄ det stÀlle dÀr det talas om törnbusken, givit till kÀnna, nÀr han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
38 Och han Àr en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»
39 DÄ svarade nÄgra av de skriftlÀrde och sade: »MÀstare, du har talat rÀtt.»
40 De dristade sig nÀmligen icke att vidare stÀlla nÄgon frÄga pÄ honom.
41 Men han sade till dem: »Huru kan man sÀga att Messias Àr Davids son?
42 David sjÀlv sÀger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: SÀtt dig pÄ min högra sida,
43 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
44 David kallar honom alltsÄ 'herre'; huru kan han dÄ vara hans son?»
45 Och han sade till sina lÀrjungar, sÄ att allt folket hörde det:
46 »Tagen eder till vara för de skriftlÀrde, som gÀrna gÄ omkring i fotsida klÀder och gÀrna vilja bliva hÀlsade pÄ torgen och gÀrna sitta frÀmst i synagogorna och pÄ de frÀmsta platserna vid gÀstabuden --
47 detta under det att de utsuga Ànkors hus, medan de för syns skull hÄlla lÄnga baner. Del skola fÄ en dess hÄrdare dom.»