1 Men pÄ första veckodagen kommo de, tidigt i sjÀlva dagbrÀckningen, till graven med de vÀlluktande kryddor som de hade tillrett.
2 Och de funno stenen vara bortvÀltrad frÄn graven.
3 DĂ„ gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
4 NÀr de nu icke visste vad de skulle tÀnka hÀrom, se, dÄ stodo tvÄ man framför dem i skinande klÀder.
5 Och de blevo förskrÀckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. DÄ sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
6 Han Àr icke har, han Àr uppstÄnden. Kommen ihÄg vad han talade till eder, medan han Ànnu var i Galileen, huru han sade:
7 'MÀnniskosonen mÄste bliva överlÀmnad i syndiga mÀnniskors hÀnder och bliva korsfÀst; men pÄ tredje dagen skall han uppstÄ igen.'»
8 DÄ kommo de ihÄg hans ord.
9 Och de vÀnde tillbaka frÄn graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
10 Kvinnorna voro Maria frÄn Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jÀmvÀl de andra kvinnorna instÀmde med dem och sade detsamma till apostlarna.
11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och nÀr han lutade sig ditin sÄg han dÀr allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
13 Men tvÄ av dem voro samma dag stadda pÄ vandring till en by som hette Emmaus, och som lÄg sextio stadiers vÀg frÄn Jerusalem.
14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus sjÀlv och gick med dem.
16 Men deras ögon voro tillslutna, sÄ att de icke kÀnde igen honom.
17 Och han sade till dem: »Vad Àr det I talen om med varandra, medan I gÄn hÀr?» DÄ stannade de och sÄgo bedrövade ut.
18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du Àr vÀl en frÀmling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad dÀr har skett i dessa dagar?»
19 Han frÄgade dem: »Vad dÄ?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus frÄn Nasaret, vilken var en profet, mÀktig i gÀrningar och ord inför Gud och allt folket:
20 huru nÀmligen vÄra översteprÀster och rÄdsherrar hava utlÀmnat honom till att dömas till döden och hava korsfÀst honom.
21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likvÀl, till allt detta kommer att det redan Àr tredje dagen sedan detta skedde.
22 Men nu hava dÀrjÀmte nÄgra av vÄra kvinnor gjort oss hÀpna; ty sedan de bittida pÄ morgonen hade varit vid graven
23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en Ànglasyn, och Ànglarna hade sagt att han levde.
24 Och nÀr nÄgra av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara sÄ som kvinnorna hade sagt, men honom sjÀlv sÄgo de icke.»
25 DÄ sade han till dem: »O, huru oförstÄndiga Àren I icke och tröghjÀrtade till att tro pÄ allt vad profeterna hava talat!
26 MÄste icke Messias lida detta, för I att sÄ ingÄ i sin hÀrlighet?»
27 Och han begynte att genomgÄ Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
28 NÀr de nu nalkades byn dit de voro pÄ vÀg, stÀllde han sig som om han ville gÄ vidare.
29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» DÄ gick han ditin och stannade kvar hos dem.
30 Och nÀr han nu lÄg till bords med dem, tog han brödet och vÀlsignade och bröt det och rÀckte Ät dem.
31 DÀrvid öppnades deras ögon, sÄ att de kÀnde igen honom. Men dÄ försvann han ur deras Äsyn.
32 Och de sade till varandra: »Voro icke vÄra hjÀrtan brinnande i oss, nÀr han talade med oss pÄ vÀgen och uttydde skrifterna för oss?»
33 Och i samma stund stodo de upp och vÀnde tillbaka till Jerusalem; och de funno dÀr de elva församlade, sÄ ock de andra som hade slutit sig till dem.
34 Och dessa sade: »Herren Àr verkligen uppstÄnden, och han har visat sig för Simon.»
35 DÄ förtÀljde de sjÀlva vad som hade skett pÄ vÀgen, och huru han hade blivit igenkÀnd av dem, nÀr han bröt brödet.
36 Medan de nu talade hÀrom, stod han sjÀlv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
37 DÄ blevo de förfÀrade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sÄgo.
38 Men han sade till dem: »Varför Àren I sÄ förskrÀckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjÀrtan?
39 Sen hÀr mina hÀnder och mina fötter, och sen att det Àr jag sjÀlv; ja, tagen pÄ mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, sÄsom I sen mig hava.»
40 Och nÀr han hade sagt detta, visade han dem sina hÀnder och sina fötter.
41 Men dÄ de Ànnu icke trodde, för glÀdjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I hÀr nÄgot att Àta?»
42 DÄ rÀckte de honom ett stycke stekt fisk och nÄgot av en honungskaka;
43 och han tog det och Ät dÀrav i deras Äsyn.
44 Och han sade till dem: »Det Àr sÄsom jag sade till eder, medan jag Ànnu var bland eder, att allt mÄste fullbordas, som Àr skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
45 DÀrefter öppnade han deras sinnen, sÄ att de förstodo skrifterna.
46 Och han sade till dem: »Det Àr sÄ skrivet, att Messias skulle lida och pÄ tredje dagen uppstÄ frÄn de döda,
47 och att bÀttring till syndernas förlÄtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
48 I kunnen vittna hÀrom.
49 Och se, jag vill sÀnda till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar hÀr i staden, till dess I frÄn höjden bliven beklÀdda med kraft.»
50 Sedan förde han dem ut till Betania; och dÀr lyfte han upp sina hÀnder och vÀlsignade dem.
51 Och medan han vÀlsignade dem, försvann han ifrÄn dem och blev upptagen till himmelen.
52 DÄ tillbÄdo de honom och vÀnde sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glÀdje.
53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.