1 Och det hÀnde sig pÄ en sabbat att han tog vÀgen genom ett sÀdesfÀlt; och hans lÀrjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med hÀnderna och Äto.
2 DÄ sade nÄgra av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke Àr lovligt att göra pÄ sabbaten?
3 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke lÀst om det som David gjorde, nÀr han sjÀlv och de som följde honom blevo hungriga:
4 huru han dÄ gick in i Guds hus och tog skÄdebröden och Ät, och jÀmvÀl gav Ät dem som följde honom, fastÀn det ju icke Àr lovligt för andra Àn allenast för prÀsterna att Àta sÄdant bröd?»
5 DÀrefter sade han till dem: »MÀnniskosonen Àr herre över sabbaten.»
6 PÄ en annan sabbat hÀnde sig att han gick in i synagogan och undervisade. DÀr var dÄ en man vilkens högra hand var förvissnad.
7 Och de skriftlÀrde och fariséerna vaktade pÄ honom, för att se om han botade nÄgon pÄ sabbaten; de ville nÀmligen finna nÄgot att anklaga honom för.
8 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »StÄ upp, och trÀd fram.» DÄ stod han upp och trÀdde fram.
9 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en frÄga. Vilketdera Àr lovligt pÄ sabbaten: att göra vad gott Àr, eller att göra vad ont Àr, att rÀdda nÄgons liv, eller att förgöra det?»
10 Och han sÄg sig omkring pÄ dem alla och sade till mannen: »RÀck ut din hand.» Och han gjorde sÄ; och hans hand blev frisk igen.
11 Men de blevo sÄsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.
12 SÄ hÀnde sig pÄ den tiden att han gick Ästad upp pÄ berget för att bedja; och han blev kvar dÀr över natten i bön till Gud.
13 Men nÀr det blev dag, kallade han till sig sina lÀrjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benÀmnde apostlar:
14 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
15 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren;
16 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrÀdare.
17 Dessa tog han nu med sig och steg Äter ned och stannade pÄ en jÀmn plats; och en stor skara av hans lÀrjungar var dÀr församlad, sÄ ock en stor hop folk ifrÄn hela Judeen och Jerusalem, och frÄn kuststrÀckan vid Tyrus och Sidon.
18 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade frÄn sina sjukdomar. Och jÀmvÀl de som voro kvalda av orena andar blevo botade.
19 Och allt folket sökte att fÄ röra vid honom, ty kraft gick ut ifrÄn honom och botade alla.
20 Och han lyfte upp sina ögon och sÀg pÄ sina lÀrjungar och sade: »Saliga Àren I, som Àren fattiga, ty eder hör Guds rike till.
21 Saliga Àren I, som nu hungren, ty I skolen bliva mÀttade. Saliga Àren I, som nu grÄten, ty I skolen le.
22 Saliga Àren I, nÀr mÀnniskorna för MÀnniskosonens skull hata eder och förskjuta och smÀda eder och kasta bort edert namn sÄsom nÄgot ont.
23 GlÀdjens pÄ den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön Àr stor i himmelen. PÄ samma satt gjorde ju deras fÀder med profeterna.
24 Men ve eder, I som Àren rika, ty I haven fÄtt ut eder hugnad!
25 Ve eder, som nu Àren mÀtta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och grÄta!
26 Ve eder, nÀr alla mÀnniskor tala vÀl om eder! PÄ samma sÀtt gjorde ju deras fader i frÄga om de falska profeterna.
27 Men till eder, som hören mig, sĂ€ger jag: Ălsken edra ovĂ€nner, gören gott mot dem som hata eder,
28 vÀlsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorÀtta eder.
29 Om nÄgon slÄr dig pÄ den ena kinden, sÄ hÄll ock fram den andra Ät honom; och om nÄgon tager manteln ifrÄn dig, sÄ förvÀgra honom icke heller livklÀdnaden.
30 Giv Ät var och en som beder dig; och om nÄgon tager ifrÄn dig vad som Àr ditt, sÄ krÀv det icke igen.
31 SÄsom I viljen att mÀnniskorna skola göra mot eder, sÄ skolen I ock göra mot dem.
32 Om I Àlsken dem som Àlska eder, vad tack kunnen I fÄ dÀrför? OcksÄ syndare Àlska ju dem av vilka de bliva Àlskade.
33 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I fÄ dÀrför? OcksÄ syndare göra ju detsamma.
34 Och om I lÄnen Ät dem av vilka I kunnen hoppas att sjÀlva fÄ nÄgot, vad tack kunnen I fÄ dÀrför? OcksÄ syndare lÄna ju Ät syndare för att fÄ lika igen.
35 Nej, Àlsken edra ovÀnner, och gören gott och given lÄn utan att hoppas pÄ nÄgon gengÀld. DÄ skall eder lön bliva stor, och dÄ skolen I vara den Högstes barn; ty han Àr mild mot de otacksamma och onda.
36 Varen barmhÀrtiga, sÄsom eder Fader Àr barmhÀrtig.
37 Dömen icke, sÄ skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, sÄ skolen I icke bliva fördömda. FörlÄten, och eder skall bliva förlÄtet.
38 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mÄtt, vÀl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mÄtt som I mÀten med skall ock mÀtas Ät eder igen.»
39 Han framstÀllde ock för dem denna liknelse: »Kan vÀl en blind leda en blind? Falla de icke dÄ bÄda i gropen?
40 LÀrjungen Àr icke förmer Àn sin mÀstare; nÀr nÄgon bliver fullÀrd, sÄ bliver han allenast sin mÀstare lik.
41 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjÀlken i ditt eget öga?
42 Huru kan du sÀga till din broder: 'Broder, lÄt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjÀlken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjÀlken ur ditt eget öga; dÀrefter mÄ du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.
43 Ty intet gott trÀd finnes, som bÀr dÄlig frukt, och lika litet finnes nÄgot dÄligt trÀd som bÀr god frukt;
44 vart och ett trÀd kÀnnes ju igen pÄ sin frukt. Icke hÀmtar man vÀl fikon ifrÄn törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar.
45 En god mÀnniska bÀr ur sitt hjÀrtas goda förrÄd fram vad gott Àr, och en ond mÀnniska bÀr ur sitt onda förrÄd fram vad ont Àr; ty vad hennes hjÀrta Àr fullt av, det talar hennes mun. --
46 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag sÀger?
47 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han Àr lik, det skall jag visa eder.
48 Han Àr lik en man som ville bygga ett hus och som dÄ grÀvde djupt och lade dess grund pÄ hÀlleberget. NÀr sedan översvÀmning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmÄdde dock icke skaka det, eftersom det var sÄ byggt.
49 Men den som hör och icke gör, han Àr lik en man som byggde ett hus pÄ blotta jorden, utan att lÀgga nÄgon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»