1 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en vingÄrd och satte stÀngsel dÀromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; dÀrefter lejde han ut den Ät vingÄrdsmÀn och for utrikes.
2 NÀr sedan rÀtta tiden var inne, sÀnde han en tjÀnare till vingÄrdsmÀnnen, för att denne av vingÄrdsmÀnnen skulle uppbÀra nÄgon del av vingÄrdens frukt.
3 Men de togo fatt pÄ honom och misshandlade honom och lÀto honom gÄ tomhÀnt tillbaka.
4 à ter sÀnde han till dem en annan tjÀnare. Honom slogo de i huvudet och skymfade.
5 Sedan sÀnde han Ästad Ànnu en annan, men denne drÀpte de. LikasÄ gjorde de med mÄnga andra: somliga misshandlade de, och andra drÀpte de.
6 Nu hade han ock en enda son, vilken han Àlskade. Honom sÀnde han slutligen Ästad till dem, ty han tÀnkte: 'De skola vÀl hava försyn för min son.'
7 Men vingÄrdsmÀnnen sade till varandra: 'Denne Àr arvingen; kom, lÄt oss drÀpa honom, sÄ bliver arvet vÄrt.'
8 Och de togo fatt pÄ honom och drÀpte honom och kastade honom ut ur vingÄrden. --
9 Vad skall nu vingÄrdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingÄrdsmÀnnen och lÀmna vingÄrden Ät andra.
10 Haven I icke lÀst detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmÀnnen förkastade, den har blivit en hörnsten;
11 av Herren har den blivit detta, och underbar Àr den i vÄra ögon'?»
12 De hade nu gÀrna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. SÄ lÀto de honom vara och gingo sin vÀg.
13 DÀrefter sÀnde de till honom nÄgra fariséer och herodianer, för att dessa skulle fÄnga honom genom nÄgot hans ord.
14 Dessa kommo nu och sade till honom: »MĂ€stare, vi veta att du Ă€r sannfĂ€rdig och icke frĂ„gar efter nĂ„gon, ty du ser icke till personen, utan lĂ€r om Guds vĂ€g vad sant Ă€r. Ăr det lovligt att giva kejsaren skatt, eller Ă€r det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?»
15 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snÀrja mig? Tagen hit en penning, sÄ att jag fÄr se den.»
16 DÄ lÀmnade de fram en sÄdan. DÀrefter frÄgade han dem: »Vems bild och överskrift Àr detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
17 DÄ sade Jesus till dem: »SÄ given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom.
18 Sedan kommo till honom nÄgra av sadducéerna, vilka mena att det icke gives nÄgon uppstÄndelse. Dessa frÄgade honom och sade:
19 »MÀstare, Moses har givit oss den föreskriften, att om nÄgon har en broder som dör, och som efterlÀmnar hustru, men icke lÀmnar barn efter sig, sÄ skall han taga sin broders hustru till Àkta och skaffa avkomma Ät sin broder.
20 Nu voro hÀr sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lÀmna nÄgon avkomma efter sig.
21 DÄ tog den andre i ordningen henne, men ocksÄ han dog utan att lÀmna nÄgon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
22 SÄ skedde med alla sju: ingen av dem lÀmnade nÄgon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun.
23 Vilken av dem skall nu vid uppstÄndelsen, nÀr de uppstÄ, fÄ henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
24 Jesus svarade dem: »Visar icke eder frÄga att I faren vilse och varken förstÄn skrifterna, ej heller Guds kraft?
25 Efter uppstÄndelsen frÄn de döda taga mÀn sig icke hustrur, ej heller givas hustrur Ät mÀn, utan de Àro dÄ sÄsom Ànglarna i himmelen.
26 Men vad nu det angÄr, att de döda uppstÄ, haven I icke lÀst i Moses' bok, pÄ det stÀlle dÀr det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom sÄ: 'Jag Àr Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'?
27 Han Àr en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»
28 DÄ trÀdde en av de skriftlÀrde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstÄtt att han hade svarat dem vÀl. Denne frÄgade honom: »Vilket Àr det förnÀmsta av alla buden?»
29 Jesus svarade: »Det förnÀmsta Àr detta: 'Hör, Israel! Herren, vÄr Gud, Herren Àr en.
30 Och du skall Àlska Herren, din Gud, av allt ditt hjÀrta och av all din sjÀl och av allt ditt förstÄnd och av all din kraft.'
31 DÀrnÀst kommer detta: 'Du skall Àlska din nÀsta sÄsom dig sjÀlv.' Intet annat bud Àr större Àn dessa.»
32 DÄ svarade den skriftlÀrde honom: »MÀstare, du har i sanning rÀtt i vad du sÀger, att han Àr en, och att ingen annan Àr Àn han.
33 Och att Àlska honom av allt sitt hjÀrta och av allt sitt förstÄnd och av all sin kraft och att Àlska sin nÀsta sÄsom sig sjÀlv, det Àr 'förmer Àn alla brÀnnoffer och slaktoffer'.»
34 DÄ nu Jesus mÀrkte att han hade svarat förstÄndigt, sade han till honom: »Du Àr icke lÄngt ifrÄn Guds rike.» Sedan dristade sig ingen att vidare stÀlla nÄgon frÄga pÄ honom.
35 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framstÀllde han denna frÄga: »Huru kunna de skriftlÀrde sÀga att Messias Àr Davids son?
36 David sjÀlv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse: 'Herren sade till min herre: SÀtt dig pÄ min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
37 SÄ kallar nu David sjÀlv honom 'herre'; huru kan han dÄ vara hans son?» Och folkskarorna hörde honom gÀrna.
38 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara för de skriftlÀrde, som gÀrna gÄ omkring i fotsida klÀder och gÀrna vilja bliva hÀlsade pÄ torgen
39 och gÀrna sitta frÀmst i synagogorna och pÄ de frÀmsta platserna vid gÀstabuden --
40 detta under det att de utsuga Ànkors hus, medan de för syns skull hÄlla lÄnga böner. De skola fÄ en dess hÄrdare dom.»
41 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och sÄg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och mÄnga rika lade dit mycket.
42 Men en fattig Ànka kom och lade ned tvÄ skÀrvar, det Àr ett öre.
43 DÄ kallade han sina lÀrjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen sÀger jag eder: Denna fattiga Ànka lade dit mer Àn alla de andra som lade nÄgot i offerkistorna.
44 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, sÄ mycket som fanns i hennes Àgo.»