1 SÄ kommo de över till gerasenernas land, pÄ andra sidan sjön.
2 Och strax dÄ han hade stigit ur bÄten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom frÄn gravarna dÀr;
3 han hade nÀmligen sitt tillhÄll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fÀngsla honom;
4 ty vÀl hade han mÄnga gÄnger blivit fÀngslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde fÄ makt med honom.
5 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och pÄ bergen och skriade och sargade sig sjÀlv med stenar.
6 NÀr denne nu fick se Jesus pÄ avstÄnd, skyndade han fram och föll ned för honom
7 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvÀr dig vid Gud, plÄga mig icke.»
8 Jesus skulle nÀmligen just sÀga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
9 DÄ frÄgade han honom: »Vad Àr ditt namn?» Han svarade honom: »Legion Àr mitt namn, ty vi Àro mÄnga.»
10 Och han bad honom entrÀget att icke driva dem bort ifrÄn den trakten.
11 Nu gick dÀr vid berget en stor svinhjord i bet.
12 Och de bÄdo honom och sade: »SÀnd oss Ästad in i svinen; lÄt oss fÄ fara in i dem.»
13 Och han tillstadde dem det. DÄ gÄvo sig de orena andarna Ästad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass tvÄ tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
14 Men de som vaktade dem flydde och berÀttade hÀrom i staden och pÄ landsbygden; och folket gick Ästad för att se vad det var som hade skett.
15 NÀr de dÄ kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta dÀr klÀdd och vid sina sinnen; och de betogos av hÀpnad.
16 Och de som hade Äsett hÀndelsen förtÀljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
17 DÄ begynte folket bedja honom att han skulle gÄ bort ifrÄn deras omrÄde.
18 NÀr han sedan steg i bÄten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle fÄ följa honom.
19 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »GÄ hem till de dina, och berÀtta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
20 DÄ gick han Ästad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
21 Och nÀr Jesus hade farit över i bÄten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, dÀr han stod vid sjön.
22 DÄ kom en synagogförestÄndare, vid namn Jairus, dit; och nÀr denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
23 och bad honom entrÀget och sade: »Min dotter ligger pÄ sitt yttersta. Kom och lÀgg hÀnderna pÄ henne, sÄ att hon bliver hulpen och fÄr leva.»
24 DÄ gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trÀngde sig inpÄ honom.
25 Nu var dÀr en kvinna som hade haft blodgÄng i tolv Är,
26 och som hade lidit mycket hos mÄnga lÀkare och kostat pÄ sig allt vad hon Àgde, utan att det hade varit henne till nÄgot gagn; snarare hade det blivit vÀrre med henne.
27 Hon hade fÄtt höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.
28 Ty hon tÀnkte: »Om jag Ätminstone fÄr röra vid hans klÀder, sÄ bliver jag hulpen.»
29 Och strax uttorkade hennes blods kÀlla, och hon kÀnde i sin kropp att hon var botad frÄn sin plÄga.
30 Men strax dÄ Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gÄtt ut ifrÄn honom, vÀnde han sig om i folkhopen och frÄgade: »Vem rörde vid mina klÀder?»
31 Hans lÀrjungar sade till honom: »Du ser huru folket trÀnger pÄ, och ÀndÄ frÄgar du: 'Vem rörde vid mig?'»
32 DÄ sÄg han sig omkring för att fÄ se den som hade gjort detta.
33 Men kvinnan fruktade och bÀvade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.
34 DÄ sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjÀlpt dig. GÄ i frid, och var botad frÄn din plÄga.»
35 Medan han Ànnu talade, kommo nÄgra frÄn synagogförestÄndarens hus och sade: »Din dotter Àr död; du mÄ icke vidare göra mÀstaren omak.»
36 Men nÀr Jesus mÀrkte vad som talades, sade han till synagogförestÄndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
37 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
38 SÄ kommo de till synagogförestÄndarens hus, och han fick dÀr se en hop mÀnniskor som höjde klagolÄt och grÀto och jÀmrade sig högt.
39 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och grÄten? Flickan Àr icke död, hon sover.»
40 DÄ hÄnlogo de Ät honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fÄtt följa med honom, och gick in dit dÀr flickan lÄg.
41 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag sÀger dig, stÄ upp»).
42 Och strax stod flickan upp och begynte gÄ omkring (hon var nÀmligen tolv Är gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor hÀpnad.
43 Men han förbjöd dem strÀngeligen att lÄta nÄgon fÄ veta vad som hade skett. DÀrefter tillsade han att man skulle giva henne nÄgot att Àta.