1 Och han gick bort dÀrifrÄn och begav sig till sin fÀdernestad; och hans lÀrjungar följde honom.
2 Och nÀr det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket hÀpnade, nÀr de hörde honom; de sade: »VarifrÄn har han fÄtt detta? Och vad Àr det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgÀrningar som göras genom honom, varifrÄn komma de?
3 Ăr dĂ„ denne icke timmermannen, han som Ă€r Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar hĂ€r hos oss?» SĂ„ blev han för dem en stötesten.
4 DÄ sade Jesus till dem: »En profet Àr icke föraktad utom i sin fÀdernestad och bland sina frÀnder och i sitt eget hus.»
5 Och han kunde icke dÀr göra nÄgon kraftgÀrning, utom att han botade nÄgra fÄ sjuka, genom att lÀgga hÀnderna pÄ dem.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, frÄn den ena byn till den andra, och undervisade.
7 Och han kallade till sig de tolv och sÀnde sÄ ut dem, tvÄ och tvÄ, och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han bjöd dem att icke taga nÄgot med sig pÄ vÀgen, utom allenast en stav: icke bröd, icke rÀnsel, icke penningar i bÀltet.
9 Sandaler finge de dock hava pÄ fötterna, men de skulle icke bÀra dubbla livklÀdnader.
10 Och han sade till dem: »NÀr I haven kommit in i nÄgot hus, sÄ stannen dÀr, till dess I lÀmnen den orten.
11 Och om man pÄ nÄgot stÀlle icke tager emot eder och icke hör pÄ eder, sÄ gÄn bort dÀrifrÄn, och skudden av stoftet som Àr under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bÀttring;
13 och de drevo ut mÄnga onda andar och smorde mÄnga sjuka med olja och botade dem.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit kÀnt. Man sade: »Det Àr Johannes döparen, som har uppstÄtt frÄn de döda, och dÀrför verka dessa krafter i honom.»
15 Men andra sade: »Det Àr Elias.» Andra Äter sade: »Det Àr en profet, lik de andra profeterna.»
16 Men nÀr Herodes hörde detta, sade han: »Det Àr Johannes, den som jag lÀt halshugga. Han bar uppstÄtt frÄn de döda.»
17 Herodes hade nÀmligen sÀnt Ästad och lÄtit gripa Johannes och binda honom och sÀtta honom i fÀngelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till Àkta,
18 och Johannes hade dÄ sagt till honom: »Det Àr icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
19 DÀrför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt dÀrtill.
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rÀttfÀrdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och nÀr han hade hört honom, blev han betÀnksam i mÄnga stycken; och han hörde honom gÀrna.
21 Men sÄ kom en lÀglig dag, i det att Herodes pÄ sin födelsedag gjorde ett gÀstabud för sina stormÀn och för krigsöverstarna och de förnÀmsta mÀnnen i Galileen.
22 DÄ gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgÀster. Och konungen sade till flickan: »BegÀr av mig vadhelst du vill, sÄ skall jag giva dig det.»
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begÀr av mig, det skall jag giva dig, Ànda till hÀlften av mitt rike.»
24 DÄ gick hon ut och frÄgade sin moder: »Vad skall jag begÀra?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framstÀllde sin begÀran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig pÄ ett fat Johannes döparens huvud.»
26 DÄ blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgÀsternas skull ville han icke avvisa henne.
27 AlltsÄ sÀnde konungen strax en drabant med befallning att hÀmta hans huvud. Och denne gick Ästad och halshögg honom i fÀngelset
28 och bar sedan fram hans huvud pÄ ett fat och gav det Ät flickan, och flickan gav det Ät sin moder.
29 Men nÀr hans lÀrjungar fingo höra hÀrom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lÀrt folket.
31 DÄ sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, dÀr vi fÄ vara allena, och vilen eder nÄgot litet.» Ty de fingo icke ens tid att Àta; sÄ mÄnga voro de som kommo och gingo.
32 De foro alltsÄ i bÄten bort till en öde trakt, dÀr de kunde vara allena.
33 Men man sÄg dem fara sin vÀg, och mÄnga fingo veta det; och frÄn alla stÀder strömmade dÄ mÀnniskor tillsammans dit landvÀgen och kommo fram före dem.
34 NÀr han sÄ steg i land, fick han se att dÀr var mycket folk. DÄ ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika fÄr som icke hade nÄgon herde»; och han begynte undervisa dem i mÄngahanda stycken.
35 Men nÀr det redan var lÄngt lidet pÄ dagen, trÀdde hans lÀrjungar fram till honom och sade: »Trakten Àr öde, och det Àr redan lÄngt lidet pÄ dagen.
36 LÄt dem skiljas Ät, sÄ att de kunna gÄ bort i gÄrdarna och byarna hÀromkring och köpa sig nÄgot att Àta.»
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att Àta.» De svarade honom: »Skola vi dÄ gÄ bort och köpa bröd för tvÄ hundra silverpenningar och giva dem att Àta?»
38 Men han sade till dem: »Huru mÄnga bröd haven I? GÄn och sen efter.» Sedan de hade gjort sÄ, svarade de: »Fem, och dÀrtill tvÄ fiskar.»
39 DÄ befallde han dem att lÄta alla i skilda matlag lÀgga sig ned i gröna grÀset.
40 Och de lÀgrade sig dÀr i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41 DÀrefter tog han de fem bröden och de tvÄ fiskarna och sÄg upp till himmelen och vÀlsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem Ät lÀrjungarna, för att de skulle lÀgga fram Ät folket; ocksÄ de tvÄ fiskarna delade han mellan dem alla.
42 Och de Äto alla och blevo mÀtta.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, dÀrtill ock kvarlevor av fiskarna.
44 Och det var fem tusen mÀn som hade Àtit.
45 Strax dÀrefter nödgade han sina lÀrjungar att stiga i bÄten och i förvÀg fara över till Betsaida pÄ andra stranden, medan han sjÀlv tillsÄg att folket skildes Ät.
46 Och nÀr han hade tagit avsked av folket, gick han dÀrifrÄn upp pÄ berget för att bedja.
47 NÀr det sÄ hade blivit afton, var bÄten mitt pÄ sjön, och han var ensam kvar pÄ land.
48 Och han sÄg dem vara hÄrt ansatta, dÀr de rodde fram, ty vinden lÄg emot dem. Vid fjÀrde nattvÀkten kom han dÄ till dem, gÄende pÄ sjön, och skulle just gÄ förbi dem.
49 Men nÀr de fingo se honom gÄ pÄ sjön, trodde de att det var en vÄlnad och ropade högt;
50 ty de sÄgo honom alla och blevo förfÀrade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det Àr jag, varen icke förskrÀckta.»
51 DÀrefter steg han upp till dem i bÄten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor hÀpnad;
52 ty de hade icke kommit till förstÄnd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjÀrtan voro förstockade.
53 NÀr de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till dÀr.
54 Och nÀr de stego ur bÄten, kÀnde man strax igen honom;
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte dÄ överallt bÀra de sjuka pÄ sÀngar dit dÀr man hörde att han var.
56 Och varhelst han gick in i nÄgon by eller nÄgon stad eller nÄgon gÄrd, dÀr lade man de sjuka pÄ de öppna platserna. Och de bÄdo honom att Ätminstone fÄ röra vid hörntofsen pÄ hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.