1 I samma stund trÀdde lÀrjungarna fram till Jesus och frÄgade: »Vilken Àr den störste i himmelriket?»
2 DÄ kallade han fram ett barn och stÀllde det mitt ibland dem
3 och sade: »Sannerligen sÀger jag eder: Om I icke omvÀnden eder och bliven sÄsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
4 Den som nu sÄ ödmjukar sig, att han bliver sÄsom detta barn, han Àr den störste i himmelriket.
5 Och den som tager emot ett sÄdant barn I mitt namn, han tager emot mig.
6 Men den som förför en av dessa smÄ som tro pÄ mig, för honom vore det bÀttre att en kvarnsten hÀngdes om hans hals och han sÀnktes ned i havets djup.
7 Ve vÀrlden för förförelsers skull! Förförelser mÄste ju komma; men ve den mÀnniska genom vilken förförelsen kommer!
8 Om nu din hand eller din fot Àr dig till förförelse, sÄ hugg av den och kasta den ifrÄn dig. Det Àr bÀttre för dig att ingÄ i livet lytt eller halt, Àn att hava bÄda hÀnderna eller bÄda fötterna i behÄll och kastas i den eviga elden.
9 Och om ditt öga Àr dig till förförelse, sÄ riv ut det och kasta det ifrÄn dig. Det Àr bÀttre för dig att ingÄ i livet enögd, Àn att hava bÄda ögonen i behÄll och kastas i det brinnande Gehenna.
10 Sen till, att I icke förakten nÄgon av dessa smÄ; ty jag sÀger eder att deras Ànglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.
11
12 Vad synes eder? Om en man har hundra fÄr, och ett av dem har kommit vilse, lÀmnar han icke dÄ de nittionio pÄ bergen och gÄr Ästad och söker efter det som har kommit vilse?
13 Och hÀnder det dÄ att han finner det -- sannerligen sÀger jag eder: dÄ glÀder han sig mer över det fÄret Àn över de nittionio som icke hade kommit vilse.
14 SÄ Àr det ej heller eder himmelske Faders vilja att nÄgon av dessa smÄ skall gÄ förlorad.
15 Men om din broder försyndar sig, sÄ gÄ Ästad och förehÄll honom det enskilt. Om han dÄ lyssnar till dig, sÄ har du vunnit din broder.
16 Men om han icke lyssnar till dig, sÄ tag med dig Ànnu en eller tvÄ, för att 'var sak mÄ avgöras efter tvÄ eller tre vittnens utsago'.
17 Lyssnar han icke till dem, sÄ sÀg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, sÄ vare han för dig sÄsom en hedning och en publikan.
18 Sannerligen sÀger jag eder: Allt vad I binden pÄ jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen pÄ jorden, det skall vara löst i himmelen.
19 Ytterligare sÀger jag eder, att om tvÄ av eder hÀr pÄ jorden komma överens att bedja om nÄgot, vad det vara mÄ, sÄ skall det beskÀras dem av min Fader, som Àr i himmelen.
20 Ty var tvÄ eller tre Àr församlade i mitt namn, dÀr Àr jag mitt ibland dem.»
21 DĂ„ trĂ€dde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru mĂ„nga gĂ„nger skall jag förlĂ„ta min broder, om han försyndar sig mot mig? Ăr sju gĂ„nger nog?»
22 Jesus svarade honom: »Jag sÀger dig: Icke sju gÄnger, utan sjuttio gÄnger sju gÄnger.
23 AlltsÄ Àr det med himmelriket, sÄsom nÀr en konung ville hÄlla rÀkenskap med sina tjÀnare.
24 Och nÀr han begynte hÄlla rÀkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund.
25 Men dÄ denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle sÀljas, sÄ ock hans hustru och barn och allt vad han Àgde, för att skulden mÄtte bliva betald.
26 DÄ föll tjÀnaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tÄlamod med mig, sÄ skall jag betala dig alltsammans.'
27 Och tjÀnarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskÀnkte honom hans skuld.
28 Men nÀr samme tjÀnare kom ut, trÀffade han pÄ en av sina medtjÀnare, som var skyldig honom hundra silverpenningar; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du Àr skyldig.'
29 DÄ föll hans medtjÀnare ned och bad honom och sade: 'Hav tÄlamod med mig, sÄ skall jag betala dig.'
30 Men han ville icke, utan gick Ästad och lÀt sÀtta honom i fÀngelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
31 DÄ nu hans medtjÀnare sÄgo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berÀttade för sin herre allt som hade skett.
32 DÄ kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjÀnare, allt vad du var skyldig efterskÀnkte jag dig, eftersom du bad mig dÀrom.
33 Borde dÄ icke ocksÄ du hava förbarmat dig över din medtjÀnare, sÄsom jag förbarmade mig över dig?'
34 Och i sin vrede överlÀmnade hans herre honom i fÄngknektarnas vÄld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
35 SÄ skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjÀrtat förlÄten var och en sin broder.»