1 Och Jesus begynte Ă„ter tala till dem i liknelser och sade:
2 »Med himmelriket Àr det, sÄsom nÀr en konung gjorde bröllop Ät sin son.
3 Han sÀnde ut sina tjÀnare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
4 à ter sÀnde han ut andra tjÀnare och befallde dem att sÀga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min mÄltid, mina oxar och min gödboskap Àro slaktade, och allt Àr redo; kommen till bröllopet.'
5 Men de aktade icke dÀrpÄ, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
6 Och de övriga grepo hans tjÀnare och misshandlade och drÀpte dem.
7 DÄ blev konungen vred och sÀnde ut sitt krigsfolk och förgjorde drÄparna och brÀnde upp deras stad.
8 DÀrefter sade han till sina tjÀnare: 'Bröllopet Àr tillrett, men de som voro bjudna voro icke vÀrdiga.
9 GÄn dÀrför ut till vÀgskÀlen och bjuden till bröllopet alla som I trÀffen pÄ.'
10 Och tjÀnarna gingo ut pÄ vÀgarna och samlade tillhopa alla som de trÀffade pÄ, bÄde onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgÀster.
11 Men nÀr konungen nu kom in för att se pÄ gÀsterna, fick han dÀr se en man som icke var klÀdd i bröllopsklÀder.
12 DÄ sade han till honom: 'Min vÀn, huru har du kommit hitin, dÄ du icke bÀr bröllopsklÀder?' Och han kunde intet svara.
13 DÄ sade konungen till tjÀnarna: 'Gripen honom vid hÀnder och fötter, och kasten honom ut i mörkret hÀrutanför.' DÀr skall vara grÄt och tandagnisslan.
14 Ty mÄnga Àro kallade, men fÄ utvalda.»
15 DÀrefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snÀrja honom genom nÄgot hans ord.
16 Och de sÀnde till honom sina lÀrjungar, tillika med herodianerna, och lÀto dem sÀga: »MÀstare, vi veta att du Àr sannfÀrdig och lÀr om Guds vÀg vad sant Àr, utan att frÄga efter nÄgon; ty du ser icke till personen.
17 SĂ„ sĂ€g oss dĂ„: Vad synes dig? Ăr det lovligt att giva kejsaren skatt, eller Ă€r det icke lovligt?»
18 Men Jesus mÀrkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snÀrja mig, I skrymtare?
19 LÄten mig se skattepenningen.» DÄ lÀmnade de fram till honom en penning.
20 DÀrefter frÄgade han dem: »Vems bild och överskrift Àr detta?»
21 De svarade: »Kejsarens.» DÄ sade han till dem: »SÄ given dÄ kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
22 NÀr de hörde detta, förundrade de sig. Och de lÀmnade honom och gingo sin vÀg.
23 Samma dag trÀdde nÄgra sadducéer fram till honom och ville pÄstÄ att det icke gives nÄgon uppstÄndelse; de frÄgade honom
24 och sade: »MÀstare, Moses har sagt: 'Om nÄgon dör barnlös, sÄ skall hans broder i hans stÀlle Àkta hans hustru och skaffa avkomma Ät sin broder.'
25 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade nÄgon avkomma, lÀmnade han sin hustru efter sig Ät sin broder.
26 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
27 Sist av alla dog hustrun.
28 Vilken av de sju skall dÄ vid uppstÄndelsen fÄ henne till hustru? De hade ju alla Àktat henne.»
29 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstÄn icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
30 Vid uppstÄndelsen taga mÀn sig icke hustrur, ej heller givas hustrur Ät mÀn, utan de Àro dÄ sÄsom Ànglarna i himmelen.
31 Men vad nu angÄr de dödas uppstÄndelse, haven I icke lÀst vad eder Àr sagt av Gud:
32 'Jag Àr Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han Àr en Gud icke för döda, utan för levande.»
33 NÀr folket hörde detta, hÀpnade de över hans undervisning.
34 Men nÀr fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till pÄ sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
35 och en av dem, som var lagklok, ville snÀrja honom och frÄgade:
36 »MÀstare, vilket Àr det yppersta budet i lagen?»
37 DÄ svarade han honom: »'Du skall Àlska HERREN, din Gud, av allt ditt hjÀrta och av all din sjÀl och av allt ditt förstÄnd.'
38 Detta Àr det yppersta och förnÀmsta budet.
39 DÀrnÀst kommer ett som Àr detta likt: 'Du skall Àlska din nÀsta sÄsom dig sjÀlv.'
40 PÄ dessa tvÄ bud hÀnger hela lagen och profeterna.»
41 Men dÄ nu fariséerna voro församlade, frÄgade Jesus dem
42 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son Àr han?» De svarade honom: »Davids.»
43 DÄ sade han till dem: »Huru kan dÄ David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han sÀger ju:
44 'Herren sade till min herre: SÀtt dig pÄ min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'
45 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han dÄ vara hans son?»
46 Och ingen förmÄdde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig nÄgon frÄn den dagen att vidare stÀlla nÄgon frÄga till honom.