Mateus 27 - SVD - Swedish 1917 Version

Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. 
Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. 
När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste 
och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.» 
Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. 
Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.» 
Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. 
Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. 
Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat -- 
och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.» 
Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.» 
Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet. 
Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?» 
Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig. 
Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville. 
Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas. 
När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?» 
Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta. 
Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.» 
Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus. 
När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.» 
Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.» 
Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.» 
När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.» 
Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.» 
Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. 
Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. 
Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel 
och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!» 
Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet. 
Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas. 
Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors. 
Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), 
räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det. 
Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. 
Sedan sutto de där och höllo vakt om honom. 
Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.» 
Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 
Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet 
och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.» 
Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade: 
»Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. 
Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'» 
På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom. 
Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. 
Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» 
Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.» 
Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. 
Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.» 
Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan. 
Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, 
och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. 
De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. 
Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.» 
Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. 
Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder. 
Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge; 
denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom. 
Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk 
och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån. 
Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven. 
Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus 
och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' 
Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.» 
Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.» 
Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen. 