1 En folkförskingrare drager upp mot dig; bevaka dina fÀsten. Speja utÄt vÀgen, omgjorda dina lÀnder bruka din kraft, sÄ mycket du förmÄr.
2 Ty HERREN vill ÄterstÀlla Jakobs höghet sÄsom Israels höghet, dÄ nu plundrare sÄ hava ödelagt dem och sÄ fördÀrvat deras vintrÀd.
3 Hans hjÀltars sköldar Àro fÀrgade röda, stridsmÀnnen gÄ klÀdda i scharlakan; vagnarna gnistra av eld, nÀr han gör dem redo till strid; och man skakar lansar av cypresstrÀ.
4 PÄ vÀgarna storma vagnarna fram, de köra om varandra pÄ fÀlten; sÄsom bloss Àro de att skÄda lika ljungeldar fara de Ästad.
5 Han vet nogsamt vilka vÀldiga kÀmpar han Àger; de störta överÀnda, dÀr de rusa framÄt. De hasta mot stadens murar, och stormtaken göras redo.
6 Strömportarna mÄste öppna sig, och palatset försmÀlter av Ängest.
7 Ja, domen stÄr fast: hon bliver blottad, bortslÀpad; hennes tÀrnor mÄste sucka likasom duvor och slÄ sig för sitt bröst.
8 I all sin tid var Nineve lik en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. »Stannen! Stannen!» -- Nej, ingen vÀnder sig om.
9 Röven nu silver, röven guld. HÀr finnas skatter utan Ànde, överflöd pÄ alla dyrbara hÄvor.
10 ĂdelĂ€ggelse och förödelse och förstörelse! FörfĂ€rade hjĂ€rtan och skĂ€lvande knĂ€n! Darrande lĂ€nder allestĂ€des! Allas ansikten hava skiftat fĂ€rg.
11 Var Àr nu lejonens kula, den plats dÀr de unga lejonen förtÀrde sitt rov, dÀr lejonet och lejoninnan hade sin gÄng, dÀr lejonungen gick omkring, utan att nÄgon skrÀmde bort den?
12 Var Àr lejonet som tog rov, sÄ mycket dess ungar ville hava, och dödade Ät sina lejoninnor, ja, uppfyllde sina hÄlor med rov och sina kulor med rövat gods?
13 Se, jag skall vÀnda mig mot dig, sÀger HERREN Sebaot; dina vagnar skall jag lÄta gÄ upp i rök, och dina unga lejon skall svÀrdet förtÀra. Jag skall utrota ditt rövade gods frÄn jorden och man skall ej mer höra dina sÀndebuds röst