1 NÀr nu Sanballat hörde att vi höllo pÄ att bygga upp muren, vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade judarna
2 och talade sÄ inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk: »Vad Àr det dessa vanmÀktiga judar göra? Skall man lÄta dem hÄllas? Skola de fÄ offra? Skola de kanhÀnda i sinom tid fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv Ät stenarna i grushögarna, dÀr de ligga förbrÀnda?»
3 Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de Àn bygga, skall dock en rÀv komma deras stenmur att rÀmna, blott han hoppar upp pÄ den.»
4 Hör, vÄr Gud, huru föraktade vi Àro. LÄt deras smÀdelser falla tillbaka pÄ deras egna huvuden. Ja, lÄt dem bliva utplundrade i ett land dit de föras sÄsom fÄngar.
5 Ăverskyl icke deras missgĂ€rningar, och lĂ„t deras synd icke varda utplĂ„nad ur din Ă„syn, eftersom de hava varit de byggande till förargelse.
6 Och vi byggde pÄ muren, och hela muren blev hopfogad till sin halva höjd; och folket arbetade med gott mod.
7 Men nÀr Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man alltjÀmt höll pÄ med att laga upp Jerusalems murar, och att rÀmnorna begynte igentÀppas, dÄ blevo de mycket vreda.
8 Och de sammansvuro sig allasammans att gÄ Ästad och angripa Jerusalem och störa folket i deras arbete.
9 DÄ bÄdo vi till vÄr Gud; och vi lÀto hÄlla vakt mot dem bÄde dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men judarna sade: »BÀrarnas kraft sviker, och gruset Àr alltför mycket; vi förmÄ icke mer att bygga pÄ muren.»
11 VÄra ovÀnner Äter sade: »Innan de fÄ veta eller se nÄgot, skola vi stÄ mitt ibland dem och drÀpa dem; sÄ skola vi göra slut pÄ arbetet.»
12 NÀr nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och frÄn alla hÄll uppmanade oss, vÀl tio gÄnger, att vi skulle draga oss tillbaka till dem,
13 dÄ stÀllde jag upp folket i de lÀgsta och mest öppna delarna av staden bakom muren; jag stÀllde upp dem efter slÀkter, med sina svÀrd, spjut och bÄgar.
14 Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till Àdlingarna och förestÄndarna och det övriga folket: »Frukten icke för dem; tÀnken pÄ Herren, den store och fruktansvÀrde, och striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur och edra hus.»
15 Sedan vÄra fiender sÄlunda hade fÄtt förnimma att saken var oss bekant, och att Gud hade gjort deras rÄd om intet, kunde vi alla vÀnda tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
16 FrÄn den dagen var ena hÀlften av mina tjÀnare sysselsatt med arbetet, under det att andra hÀlften stod vÀpnad med sina spjut, sköldar, bÄgar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda hus.
17 De som byggde pÄ muren och de som lassade pÄ och buro bördor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo de vapnet.
18 Och de som byggde hade var och en sitt svÀrd bundet vid sin lÀnd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en basunblÄsare.
19 Jag hade nÀmligen sagt till Àdlingarna och förestÄndarna och det övriga folket: »Arbetet Àr stort och vidstrÀckt, och vi Àro spridda över muren, lÄngt ifrÄn varandra.
20 DÀr I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till oss; vÄr Gud skall strida för oss.»
21 SÄ gjorde ock vi vÄrt arbete, under det att hÀlften av folket stod vÀpnad med sina spjut frÄn morgonrodnadens uppgÄng, till dess att stjÀrnorna kommo fram.
22 Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin tjÀnare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, sÄ att vi om natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
23 Och varken jag eller mina bröder eller mina tjÀnare eller de som gjorde vakt hos mig lade av klÀderna; vapnen höllos av var och en för lika nödvÀndiga som vatten.