1 Och mÀnnen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder.
2 NÄgra sade: »Vi med vÄra söner och döttrar Àro mÄnga; lÄt oss fÄ sÀd, sÄ att vi hava att Àta och kunna bliva vid liv.»
3 Och nÄgra sade: »VÄra Äkrar, vingÄrdar och hus mÄste vi pantsÀtta; lÄt oss fÄ sÀd till att stilla vÄr hunger.»
4 Och andra sade: »Vi hava mÄst lÄna penningar pÄ vÄra Äkrar och vingÄrdar till skatten Ät konungen.
5 Nu Àro ju vÄra kroppar lika goda som vÄra bröders kroppar, och vÄra barn lika goda som deras barn; men ÀndÄ mÄste vi giva vÄra söner och döttrar i trÀldom, ja, nÄgra av vÄra döttrar hava redan blivit givna i trÀldom, utan att vi förmÄ göra nÄgot dÀrvid, eftersom vÄra Äkrar och vingÄrdar Àro i andras hÀnder.»
6 NÀr jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred.
7 Och sedan jag hade gÄtt till rÄds med mig sjÀlv, förebrÄdde jag Àdlingarna och förestÄndarna och sade till dem: »Det Àr ocker I bedriven mot varandra.» DÀrefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem.
8 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmÄga friköpt vÄra judiska bröder som voro sÄlda Ät hedningarna. Skolen nu I sÀlja edra bröder? Skola de behöva sÀlja sig Ät oss?» DÄ tego de och hade intet att svara.
9 Och jag sade: »Vad I gören Àr icke rÀtt. I borden ju vandra i vÄr Guds fruktan, sÄ att vÄra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smÀda oss.
10 OcksÄ jag och mina bröder och mina tjÀnare hava penningar och sÀd att fordra av dem; lÄt oss nu avstÄ frÄn vÄr fordran.
11 Given dem redan i dag tillbaka deras Äkrar, vingÄrdar, olivplanteringar och hus, och skÀnken efter den rÀnta pÄ penningarna, pÄ sÀden, pÄ vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.»
12 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkrÀva nÄgot av dem; vi vilja göra sÄsom du har sagt.» Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prÀsterna, att de skulle göra sÄ.
13 DÀrjÀmte skakade jag fÄnget pÄ min mantel och sade: »Var och en som icke hÄller detta sitt ord, honom mÄ Gud sÄ skaka bort ifrÄn hans hus och hans gods; ja, varde han sÄ utskakad och tom pÄ allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN. DÀrefter gjorde folket sÄsom det var sagt.
14 Ytterligare Àr att nÀmna att frÄn den dag dÄ jag förordnades att vara stÄthÄllare över dem i Juda land, alltsÄ frÄn Artasastas tjugonde regeringsÄr Ànda till hans trettioandra, tolv hela Är, varken jag eller mina bröder Äto av stÄthÄllarkosten.
15 De förra stÄthÄllarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett vÀrde av mer Àn fyrtio siklar silver, och jÀmvÀl deras tjÀnare hade förfarit hÄrt mot folket. Men sÄ gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
16 Dessutom höll jag i att arbeta pÄ muren, och ingen Äker köpte vi oss; och alla mina tjÀnare voro församlade vid arbetet dÀr.
17 Och av judarna och deras förestÄndare Äto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrÄn folken runt omkring oss.
18 Och vad som tillreddes för var dag, nÀmligen en oxe och sex utsökta fÄr, förutom fÄglar, det tillreddes pÄ min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likvÀl krÀvde jag icke ut stÄthÄllarkosten, eftersom arbetet tyngde sÄ svÄrt pÄ folket.
19 TÀnk, min Gud, pÄ allt vad jag har gjort för detta folk, och rÀkna mig det till godo!