1 NÀr nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och vÄra övriga fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer fanns nÄgon rÀmna i den -- om jag ock vid den tiden Ànnu icke hade satt in dörrar i portarna --
2 dÄ sÀnde Sanballat och Gesem bud till mig och lÀto sÀga: »Kom, lÄt oss trÀda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tÀnkte nÀmligen göra mig nÄgot ont.
3 Men jag skickade bud till dem och lÀt sÀga: »Jag har ett stort arbete för hÀnder och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke vila, sÄsom dock mÄste ske, om jag lÀmnade det och komme ned till eder.»
4 Och de sÀnde samma bud till mig fyra gÄnger; men var gÄng gav jag dem samma svar som förut.
5 DÄ sÀnde Sanballat för femte gÄngen till mig sin tjÀnare med samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.
6 DÀri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och pÄstÄs jÀmvÀl av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att det Àr dÀrför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras konung -- sÄdant sÀger man.
7 Du lÀr ock hava bestÀllt profeter som i Jerusalem skola utropa och förkunna att du Àr konung i Juda. Eftersom nu konungen nog fÄr höra talas hÀrom, dÀrför mÄ du nu komma, sÄ att vi fÄ rÄdslÄ med varandra.»
8 DÄ sÀnde jag bud till honom och lÀt svara: »Intet av det du sÀger har nÄgon grund, utan det Àr dina egna pÄfund.»
9 De ville nÀmligen alla skrÀmma oss, i tanke att vi dÄ skulle förlora allt mod till arbetet, och att detta sÄ skulle bliva ogjort. Styrk du nu i stÀllet mitt mod!
10 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel; han höll sig dÄ inne. Och han sade: »LÄt oss tillsammans gÄ till Guds hus, in i templet, och sedan stÀnga igen templets dörrar. Ty de skola komma för att drÀpa dig; om natten skola de komma för att drÀpa dig.»
11 Men jag svarade: »Skulle en man sÄdan som jag vilja fly? Eller kan vÀl en man av mitt slag gÄ in i templet och dock bliva vid liv? Nej, jag vill icke gÄ dit.»
12 Jag förstod nÀmligen att Gud icke hade sÀnt honom, utan att han förebÄdade mig sÄdant, blott dÀrför att Tobia och Sanballat hade lejt honom.
13 Han var lejd, för att jag skulle lÄta skrÀmma mig till att göra sÄsom han sade och dÀrmed försynda mig; pÄ detta sÀtt ville de framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smÀda mig.
14 TÀnk, min Gud pÄ Tobia, Àvensom Sanballat, efter dessa hans gÀrningar, sÄ ock pÄ profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrÀmma mig!
15 Och muren blev fÀrdig pÄ tjugufemte dagen i mÄnaden Elul, efter femtiotvÄ dagar.
16 NÀr nu alla vÄra fiender hörde detta, betogos de, alla de kringboende folken, av fruktan, och sÄgo att de hade kommit illa till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vÄr Guds verk.
17 Vid denna tid sÀnde ock Juda Àdlingar mÄnga brev till Tobia, och brev frÄn Tobia ankommo ock till dem.
18 Ty mÄnga i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var nÀmligen mÄg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19 Dessa plÀgade ocksÄ inför mig tala gott om honom, och vad jag sade buro de fram till honom. Tobia sÀnde ock brev för att skrÀmma mig.