1 Men pÄ tjugufjÀrde dagen i samma mÄnad församlade sig Israels barn och höllo fasta och klÀdde sig i sorgdrÀkt och strödde jord pÄ sina huvuden.
2 Och de som voro av Israels slÀkt avskilde sig frÄn alla frÀmlingar och trÀdde sÄ fram och bekÀnde sina synder och sina fÀders missgÀrningar.
3 Och de stodo upp, var och en pÄ sin plats, och man förelÀste ur HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjÀrdedel av dagen; och under en annan fjÀrdedel bekÀnde de sina synder och tillbÄdo HERREN, sin Gud.
4 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani trÀdde upp pÄ leviternas upphöjning och ropade med hög röst till HERREN, sin Gud.
5 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade: »StÄn upp och loven HERREN, eder Gud, frÄn evighet till evighet. Ja, lovat vare ditt hÀrliga namn, som Àr upphöjt över allt lov och pris.
6 Du allena Àr HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras hÀrskara, jorden och allt vad dÀrpÄ Àr, haven och allt vad som Àr i dem, och det Àr du som behÄller det allt vid liv; och himmelens hÀrskara tillbeder dig.
7 Du Àr HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut frÄn det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
8 Och du fann hans hjÀrta fast i tron inför dig, och du slöt med honom det förbundet att du skulle giva Ät hans sÀd kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas land, ja, giva det Ät dem; och du uppfyllde dina ord, ty du Àr rÀttfÀrdig.
9 Och du sÄg till vÄra fÀders betryck i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du gjorde tecken och under pÄ Farao och pÄ alla hans tjÀnare och pÄ allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt mot dem, och du gjorde dig ett namn, som Àr detsamma Àn i dag.
11 Havet klöv du itu för dem, sÄ att de gingo mitt igenom havet pÄ torr mark; men deras förföljare lÀt du sjunka i djupet sÄsom stenar, i vÀldiga vatten.
12 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en eldstod, för att lysa dem pÄ den vÀg de skulle gÄ.
13 Och du steg ned pÄ berget Sinai och talade till dem frÄn himmelen och gav dem rÀttfÀrdiga rÀtter och riktiga lagar, goda stadgar och bud.
14 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar och lag genom din tjÀnare Mose.
15 Och du gav dem bröd frÄn himmelen, nÀr de hungrade, och lÀt vatten komma ut ur klippan, nÀr de törstade; och du tillsade dem att gÄ och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat giva Ät dem.
16 Men vÄra fÀder, de voro övermodiga; de voro hÄrdnackade, sÄ att de icke hörde pÄ dina bud.
17 De ville icke höra och tÀnkte icke pÄ de under som du hade gjort med dem, utan voro hÄrdnackade och valde i sin genstrÀvighet en anförare, för att vÀnda tillbaka till sin trÀldom. Men du Àr en förlÄtande Gud, nÄdig och barmhÀrtig, lÄngmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke.
18 Nej, fastÀn de gjorde Ät sig en gjuten kalv och sade: 'Detta Àr din Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastÀn de gjorde sig skyldiga till stora hÀdelser,
19 sÄ övergav du dem likvÀl icke i öknen, efter din stora barmhÀrtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrÄn dem, utan ledde dem pÄ vÀgen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem pÄ den vÀg de skulle gÄ.
20 Din gode Ande sÀnde du att undervisa dem, och ditt manna förvÀgrade du icke deras mun, och vatten gav du dem, nÀr de törstade.
21 I fyrtio Är försörjde du dem i öknen, sÄ att intet fattades dem; deras klÀder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
22 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter Ät dem pÄ skilda hÄll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
23 Och du lÀt deras barn bliva talrika sÄsom stjÀrnorna pÄ himmelen, och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fÀder att de skulle komma dit och taga det i besittning.
24 SÄ kommo dÄ barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, bÄde konungarna och folken dÀr i landet, sÄ att de gjorde med dem vad de ville.
25 Och de intogo befÀsta stÀder och ett bördigt land och kommo i besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar, vingÄrdar, olivplanteringar och frukttrÀd i myckenhet; och de Äto och blevo mÀtta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna goda.
26 Men de blevo genstrÀviga och satte sig upp mot dig och kastade din lag bakom sin rygg och drÀpte dina profeter, som varnade dem och ville omvÀnda dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora hÀdelser.
27 DÄ gav du dem i deras ovÀnners hand, sÄ att dessa förtryckte dem; men nÀr de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det frÄn himmelen, och efter din stora barmhÀrtighet gav du dem frÀlsare, som frÀlste dem ur deras ovÀnners hand.
28 NÀr de sÄ kommo till ro, gjorde de Äter vad ont var inför dig. DÄ överlÀmnade du dem i deras fienders hand, sÄ att dessa fingo rÄda över dem; men nÀr de Äter ropade till dig, dÄ hörde du det frÄn himmelen och rÀddade dem efter din barmhÀrtighet, mÄnga gÄnger.
29 Och du varnade dem och ville omvÀnda dem till din lag; men de voro övermodiga och hörde icke pÄ dina bud, utan syndade mot dina rÀtter, om vilka det gÀller att den mÀnniska som gör efter dem fÄr leva genom dem; de spjÀrnade emot i genstrÀvighet och voro hÄrdnackade och ville icke höra.
30 Du hade fördrag med dem i mÄnga Är och varnade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade icke dÀrtill; dÄ gav du dem i de frÀmmande folkens hand.
31 Men i din stora barmhÀrtighet gjorde du icke alldeles Ànde pÄ dem och övergav dem icke; ty du Àr en nÄdig och barmhÀrtig Gud.
32 Och nu, vÄr Gud, du store, vÀldige och fruktansvÀrde Gud, du som hÄller förbund och bevarar nÄd, nu mÄ du icke akta för ringa all den vedermöda som har trÀffat oss, vÄra konungar, vÄra furstar, vÄra prÀster, vÄra fÀder och hela ditt folk, ifrÄn de assyriska konungarnas dagar Ànda till denna dag.
33 Nej, du Àr rÀttfÀrdig vid allt det som har kommit över oss; ty du har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
34 Och vÄra konungar, vÄra furstar, vÄra prÀster och vÄra fÀder hava icke gjort efter din lag och icke aktat pÄ dina bud och pÄ de varningar som du har lÄtit komma till dem.
35 Och fastÀn de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplÄtit för dem, hava de ÀndÄ icke tjÀnat dig och icke omvÀnt sig frÄn sina onda gÀrningar.
36 Se, vi Àro nu andras tjÀnare; i det land som du gav Ät vÄra fÀder, för att de skulle Àta dess frukt och dess goda, just dÀr Àro vi andras tjÀnare,
37 och sin rika avkastning giver det Ät de konungar som du för vÄra synders skull har satt över oss. Och de rÄda över vÄra kroppar och vÄr boskap sÄsom de vilja, och vi Àro i stor nöd.» Nehemja, 10 Kapitlet Förbundets förnyelse och innehÄll.
38 PÄ grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och pÄ skrivelsen, som försÄgs med sigill, stodo vÄra furstars, vÄra leviters och vÄra prÀsters namn.