1 SÄ frÄgar jag nu: Har dÄ Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag Àr ju sjÀlv en israelit, av Abrahams sÀd och av Benjamins stam.
2 Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit kÀnt av honom. Eller veten I icke vad skriften sÀger, dÀr den talar om Elias, huru denne inför Gud trÀder upp mot Israel med dessa ord:
3 »Herre, de hava drÀpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena Àr kvar, och de stÄ efter mitt liv»?
4 Och vad fÄr han dÄ för svar av Gud? »Jag har lÄtit bliva kvar Ät mig sju tusen mÀn, som icke hava böjt knÀ för Baal.»
5 LikasÄ finnes ock, i den tid som nu Àr, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nÄd.
6 Men har den skett av nÄd, sÄ har den icke skett pÄ grund av gÀrningar; annars vore nÄd icke mer nÄd.
7 Huru Àr det alltsÄ? Vad Israel stÄr efter, det har det icke fÄtt; allenast de utvalda hava fÄtt det, medan de andra hava blivit förstockade.
8 SÄ Àr ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; sÄ Àr det Ànnu i dag.»
9 Och David sÀger: »MÄ deras bord bliva dem till en snara, sÄ att de bliva fÄngade; mÄ det bliva dem till ett giller, sÄ att de fÄ sin vedergÀllning.
10 MÄ deras ögon förmörkas, sÄ att de icke se; böj deras rygg alltid.»
11 SÄ frÄgar jag nu: Var det dÄ för att de skulle komma pÄ fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frÀlsningen kommit till hedningarna, för att de sjÀlva skola »uppvÀckas till avund».
12 Och har nu redan deras fall varit till rikedom för vÀrlden, och har deras fÄtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet sÄ bliva!
13 Men till eder, I som Àren av hednisk börd, sÀger jag: Eftersom jag nu Àr en hedningarnas apostel, hÄller jag mitt Àmbete högt --
14 om jag till Àventyrs sÄ skulle kunna »uppvÀcka avund» hos dem som Àro mitt kött och blod och frÀlsa nÄgra bland dem.
15 Ty om redan deras förkastelse hade med sig vÀrldens försoning, vad skall dÄ deras upptagande hava med sig, om icke liv frÄn de döda?
16 Om förstlingsbrödet Àr heligt, sÄ Àr ock hela degen helig; och om roten Àr helig, sÄ Àro ock grenarna heliga.
17 Men om nu nÄgra av grenarna hava brutits bort, och du, som Àr av ett vilt olivtrÀd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fÄtt delaktighet i det Àkta olivtrÀdets saftrika rot,
18 sÄ mÄ du icke dÀrför förhÀva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhÀva dig, sÄ besinna att det icke Àr du som bÀr roten, utan att roten bÀr dig.
19 Nu sÀger du kanhÀnda: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.»
20 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du fÄr vara kvar genom din tro. Hav dÄ inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan.
21 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, sÄ skall han icke heller skona dig.
22 Se alltsÄ hÀr Guds godhet och strÀnghet: Guds strÀnghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nÀmligen hÄller dig fast vid hans godhet; annars bliver ocksÄ du borthuggen.
23 Men jÀmvÀl de andra skola bliva inympade, om de icke hÄlla fast vid sin otro; Gud Àr ju mÀktig att Äter inympa dem.
24 Ty om du har blivit borthuggen frÄn ditt av naturen vilda olivtrÀd och mot naturen inympats i ett Àdelt olivtrÀd, huru mycket snarare skola dÄ icke dessa kunna inympas i sitt eget Àkta olivtrÀd, det som de efter naturen tillhöra!
25 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hÄlla eder sjÀlva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26 och sÄ skall hela Israel bliva frÀlst, sÄsom det Àr skrivet: »FrÄn Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet frÄn Jakob.
27 Och nÀr jag borttager deras synder, dÄ skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
28 Se vi nu pÄ evangelium, sÄ Àro de hans ovÀnner, för eder skull; men se vi pÄ utkorelsen, sÄ Àro de hans Àlskade, för fÀdernas skull.
29 Ty sina nÄdegÄvor och sin kallelse kan Gud icke Ängra.
30 SÄsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fÄtt barmhÀrtighet,
31 sÄ hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhÀrtighet som har vederfarits eder, ocksÄ sjÀlva skola fÄ barmhÀrtighet.
32 Ty Gud har givit dem alla till pris Ät ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla.
33 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga Àro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vÀgar!
34 Ty »vem har lÀrt kÀnna Herrens sinne, eller vem har varit hans rÄdgivare?
35 Eller vem har först givit honom nÄgot, som han alltsÄ bör betala igen?»
36 Av honom och genom honom och till honom Àr ju allting. Honom tillhör Àran i evighet, amen.