1 Vad skola vi dÄ sÀga om Abraham, vÄr stamfader efter köttet?
2 Om Abraham blev rÀttfÀrdig av gÀrningar, sÄ har han ju nÄgot att berömma sig av. Dock icke inför Gud.
3 Ty vad sÀger skriften? »Abraham trodde Gud, och det rÀknades honom till rÀttfÀrdighet.»
4 Den som hÄller sig till gÀrningar, honom bliver lönen tillrÀknad icke pÄ grund av nÄd, utan pÄ grund av förtjÀnst.
5 Men den som icke hÄller sig till gÀrningar, utan tror pÄ honom som gör den ogudaktige rÀttfÀrdig, honom rÀknas hans tro till rÀttfÀrdighet.
6 SÄ prisar ock David den mÀnniska salig, som Gud tillrÀknar rÀttfÀrdighet, utan gÀrningar:
7 »Saliga Àro de vilkas övertrÀdelser Àro förlÄtna, och vilkas synder Àro överskylda.
8 Salig Àr den man som Herren icke tillrÀknar synd.»
9 GÀller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi sÀga ju att »tron rÀknades Abraham till rÀttfÀrdighet».
10 Huru blev den honom dÄ tillrÀknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han Ànnu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han Ànnu var oomskuren.
11 Och han undfick omskÀrelsens tecken sÄsom ett insegel pÄ den rÀttfÀrdighet genom tron, som han hade, medan han Ànnu var oomskuren. Ty sÄ skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och sÄ skulle rÀttfÀrdighet tillrÀknas dem.
12 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nÀmligen för sÄdana som icke allenast Àro omskurna, utan ock vandra i spÄren av den tro som vÄr fader Abraham hade, medan han Ànnu var oomskuren.
13 Det var nÀmligen icke genom lag som Abraham och hans sÀd undfick det löftet att han skulle fÄ vÀrlden till arvedel; det var genom rÀttfÀrdighet av tro.
14 Ty om de som lÄta det bero pÄ lag skola fÄ arvedelen, sÄ Àr tron till intet nyttig, och löftet Àr gjort om intet.
15 Vad lagen kommer Ästad Àr ju vredesdom; men dÀr ingen lag finnes, dÀr finnes icke heller nÄgon övertrÀdelse.
16 DÀrför mÄste det bero pÄ tro, för att det skulle vara av nÄd, sÄ att löftet kunde bliva bestÄndande för all hans sÀd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han Àr ju allas vÄr fader,
17 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestÀmt dig till att bliva en fader till mÄnga folk»; han Àr detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar pÄ de ting som icke Àro till, likasom voro de till.
18 Och dÀr ingen förhoppning fanns, dÀr hoppades han ÀndÄ och trodde; och han kunde sÄ bliva »en fader till mÄnga folk», efter vad som var förutsagt: »SÄ skall din sÀd bliva.»
19 Och han försvagades icke i sin tro, nÀr han betÀnkte huru hans egen kropp var sÄsom död -- han var ju omkring hundra Är gammal -- och huru jÀmvÀl Saras moderliv var sÄsom dött.
20 Han tvivlade icke pÄ Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han Àrade Gud
21 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han ocksÄ mÀktig att hÄlla.
22 DÀrför rÀknades det honom ock till rÀttfÀrdighet.
23 Men att det sÄ tillrÀknades honom, det Àr skrivet icke sÄsom gÀllde det allenast honom,
24 utan det skulle gÀlla ocksÄ oss; ty det skall tillrÀknas jÀmvÀl oss, oss som tro pÄ honom som frÄn de döda uppvÀckte Jesus, vÄr Herre,
25 vilken utgavs för vÄra synders skull och uppvÀcktes för vÄr rÀttfÀrdiggörelses skull.