1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- dÀrom bÀr mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2 nÀr jag sÀger att jag har stor bedrövelse och oavlÄtligt kval i mitt hjÀrta.
3 Ja, jag skulle önska att jag sjÀlv vore förbannad och bortkastad frÄn Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina frÀnder efter köttet.
4 De Àro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och hÀrligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjÀnsten och löftena.
5 Dem tillhöra ock fÀderna, och frÄn dem Àr Kristus kommen efter köttet, han som Àr över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6 Detta sÀger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det Àr icke detsamma som alla de som hÀrstamma frÄn Israel.
7 Ej heller Àro de alla »barn», dÀrför att de Àro Abrahams sÀd. Nej, det heter: »Genom Isak Àr det som sÀd skall uppkallas efter dig.»
8 Detta vill sÀga: Icke de Àro Guds barn, som Àro barn efter köttet, men de som Àro barn efter löftet, de rÀknas för sÀd.
9 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och dÄ skall Sara hava en son.»
10 Ăn mer: sĂ„ skedde ock, nĂ€r Rebecka genom en och samme man, nĂ€mligen vĂ„r fader Isak, blev moder till sina barn.
11 Ty förrÀn dessa voro födda, och innan de Ànnu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rÄdslut skulle bliva bestÄndande, varvid det icke skulle bero pÄ nÄgons gÀrningar, utan pÄ honom som kallar --
12 det ordet: »Den Àldre skall tjÀna den yngre.»
13 SÄ Àr ock skrivet: »Jakob Àlskade jag, men Esau hatade jag.»
14 Vad skola vi dÄ sÀga? Kan vÀl orÀttfÀrdighet finnas hos Gud? Bort det!
15 Han sÀger ju till Moses: »Jag skall vara barmhÀrtig mot den jag vill vara barmhÀrtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»
16 AlltsÄ beror det icke pÄ nÄgon mÀnniskas vilja eller strÀvan, utan pÄ Guds barmhÀrtighet.
17 Ty skriften sÀger till Farao: »Just dÀrtill har jag lÄtit dig uppstÄ, att jag skall visa min makt pÄ dig, och att mitt namn skall varda förkunnat pÄ hela jorden.»
18 AlltsÄ Àr han barmhÀrtig mot vem han vill, och vem han vill förhÀrdar han.
19 Nu torde du sÀga till mig: »Vad har han dÄ att förebrÄ oss? Kan vÀl nÄgon stÄ emot hans vilja?»
20 O mÀnniska, vem Àr dÄ du, som vill trÀta med Gud? Icke skall verket sÀga till sin mÀstare: »Varför gjorde du mig sÄ?»
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kÀrl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
22 Men om nu Gud, nÀr han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likvÀl i stor lÄngmodighet hade fördrag med »vredens kÀrl», som voro fÀrdiga till fördÀrv, vad har du dÄ att sÀga?
23 Och om han gjorde detta för att tillika fÄ uppenbara sin hÀrlighets rikedom pÄ »barmhÀrtighetens kÀrl», som han förut hade berett till hÀrlighet?
24 Och till att vara sÄdana har han ock kallat oss, icke allenast dem som Àro av judisk börd, utan jÀmvÀl dem som Àro av hednisk.
25 SÄ sÀger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke Àlskade skall jag kalla 'min Àlskade'.
26 Och det skall ske att pÄ den ort dÀr det sades till dem: 'I Àren icke mitt folk', dÀr skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
27 Men Esaias utropar om Israel: »Om Àn Israels barn vore till antalet sÄsom sanden i havet, sÄ skall dock allenast en kvarleva bliva frÀlst.
28 Ty dom skall Herren hÄlla pÄ jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»
29 Och det Àr sÄsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lÀmnat en avkomma kvar Ät oss, dÄ vore vi sÄsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»
30 Vad skola vi dÄ sÀga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rÀttfÀrdighet, hava vunnit rÀttfÀrdighet, nÀmligen den rÀttfÀrdighet som kommer av tro,
31 under det att Israel, som for efter en rÀttfÀrdighetslag, icke har kommit till nÄgon sÄdan lag.
32 Varför? DÀrför att de icke sökte den pÄ trons vÀg, utan sÄsom nÄgot som skulle vinnas pÄ gÀrningarnas vÀg. De stötte sig mot stötestenen,
33 sÄsom det Àr skrivet: »Se, jag lÀgger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror pÄ den skall icke komma pÄ skam.»