1 PÄ den tid dÄ domarna regerade uppstod hungersnöd i landet. DÄ drog en man frÄn Bet-Lehem i Juda Ästad med sin hustru och sina bÄda söner för att bosÀtta sig i Moabs land under nÄgon tid.
2 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans bÄda söner Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, frÄn Bet-Lehem i Juda. SÄ kommo de nu till Moabs land och vistades dÀr.
3 Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina bÄda söner.
4 Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och den andra Rut.
5 Och sedan de hade bott dÀr vid pass tio Är, dogo ocksÄ de bÄda, Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina bÄda söner och sin man.
6 DÄ stod hon upp med sina sonhustrur för att vÀnda tillbaka frÄn Moabs land; ty hon hade hört i Moabs land att HERREN hade sett till sitt folk och givit det bröd.
7 SÄ begav hon sig, jÀmte sina bÄda sonhustrur, frÄn det stÀlle dÀr hon hade vistats. Men nÀr de nu gingo sin vÀg fram, för att komma tillbaka till Juda land,
8 sade Noomi till sina bÄda sonhustrur: »VÀnden om och gÄ hem igen, var och en till sin moder.
9 HERREN bevise godhet mot eder, sÄsom I haven gjort mot de bÄda döda och mot mig. HERREN give eder att I mÄn finna ro, var i sin mans hus.» DÀrefter kysste hon dem. Men de brusto ut i grÄt
10 och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till ditt folk.»
11 Men Noomi svarade: »VÀnden om, mina döttrar. Varför skullen I gÄ med mig? Kan vÀl jag Ànnu en gÄng fÄ söner i mitt liv, vilka kunna bliva mÀn Ät eder?
12 VÀnden om, mina döttrar, och gÄn hem, ty jag Àr nu för gammal att överlÀmna mig Ät en man. Och om jag Àn kunde tÀnka: 'Jag har Ànnu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlÀmnade mig Ät en man och sÄ verkligen födde söner,
13 icke skullen I dÀrför vÀnta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I dÀrför stÀnga eder inne och förbliva utan mÀn? Bort det, mina döttrar! Jag kÀnner redan bedrövelse nog för eder skull, eftersom HERRENS hand sÄ har drabbat mig.»
14 DÄ brusto de Äter ut i grÄt. Och Orpa kysste sin svÀrmoder till avsked, men Rut höll sig alltjÀmt intill henne.
15 DÄ sade hon: »Se, din svÀgerska har vÀnt tillbaka till sitt folk och till sin gud; vÀnd ock du tillbaka och följ din svÀgerska.»
16 Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vÀnda tillbaka ifrÄn dig. Ty dit du gÄr vill ock jag gÄ, och dÀr du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk Àr mitt folk, och din Gud Àr min Gud.
17 DÀr du dör vill ock jag dö, och dÀr vill jag bliva begraven. HERREN straffe mig nu och framgent, om nÄgot annat Àn döden kommer att skilja mig frÄn dig.»
18 DÄ hon nu sÄg att denna stod fast i sitt beslut att gÄ med henne, upphörde hon att tala dÀrom med henne.
19 SÄ gingo de bÄda med varandra, till dess att de kommo till Bet-Lehem. Och nÀr de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta Àr ju Noomi!»
20 Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig Mara, ty den AllsmÀktige har lÄtit mycken bedrövelse komma över mig.
21 Rik drog jag hÀrifrÄn, och tomhÀnt har HERREN lÄtit mig komma tillbaka. Varför kallen I mig dÄ Noomi, nÀr HERREN har vittnat emot mig, nÀr den AllsmÀktige har lÄtit det gÄ mig sÄ illa?»
22 SÄ kom dÄ Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i det hon vÀnde tillbaka frÄn Moabs land. Och de kommo till Bet-Lehem, nÀr kornskörden begynte.