8 sade Noomi till sina bÄda sonhustrur: »VÀnden om och gÄ hem igen, var och en till sin moder.
9 HERREN bevise godhet mot eder, sÄsom I haven gjort mot de bÄda döda och mot mig. HERREN give eder att I mÄn finna ro, var i sin mans hus.» DÀrefter kysste hon dem. Men de brusto ut i grÄt
10 och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till ditt folk.»
11 Men Noomi svarade: »VÀnden om, mina döttrar. Varför skullen I gÄ med mig? Kan vÀl jag Ànnu en gÄng fÄ söner i mitt liv, vilka kunna bliva mÀn Ät eder?
12 VÀnden om, mina döttrar, och gÄn hem, ty jag Àr nu för gammal att överlÀmna mig Ät en man. Och om jag Àn kunde tÀnka: 'Jag har Ànnu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlÀmnade mig Ät en man och sÄ verkligen födde söner,
13 icke skullen I dÀrför vÀnta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I dÀrför stÀnga eder inne och förbliva utan mÀn? Bort det, mina döttrar! Jag kÀnner redan bedrövelse nog för eder skull, eftersom HERRENS hand sÄ har drabbat mig.»
14 DÄ brusto de Äter ut i grÄt. Och Orpa kysste sin svÀrmoder till avsked, men Rut höll sig alltjÀmt intill henne.