1 Och hennes svÀrmoder Noomi sade till henne: »Min dotter, jag vill söka skaffa dig ro, för att det mÄ gÄ dig vÀl.
2 SÄ hör dÄ: Boas, med vilkens tjÀnarinnor du har varit tillsammans, Àr ju vÄr frÀnde. Och just i natt kastar han korn pÄ sin tröskplats.
3 SÄ tvÄ dig nu och smörj dig och klÀd dig, och gÄ ned till tröskplatsen. Men laga sÄ, att mannen icke fÄr se dig, förrÀn han har Àtit och druckit.
4 NÀr han dÄ lÀgger sig, sÄ se efter, var han lÀgger sig, och gÄ dit och lyft upp tÀcket vid hans fötter och lÀgg dig dÀr; han skall dÄ sjÀlv sÀga dig vad du bör göra.»
5 Hon svarade: »Allt vad du sÀger vill jag göra.»
6 Och hon gick ned till tröskplatsen och gjorde alldeles sÄsom hennes svÀrmoder hade bjudit henne.
7 Ty nÀr Boas hade Àtit och druckit, sÄ att hans hjÀrta blev glatt, och sedan han hade gÄtt Ästad och lagt sig invid sÀdeshögen, kom hon oförmÀrkt och lyfte upp tÀcket vid hans fötter och lade sig dÀr.
8 Vid midnattstiden blev mannen uppskrÀmd och böjde sig framÄt och fick dÄ se en kvinna ligga vid hans fötter.
9 Och han sade: »Vem Àr du?» Hon svarade: »Jag Àr Rut, din tjÀnarinna. Bred ut din mantelflik över din tjÀnarinna, ty du Àr min bördeman.»
10 DÄ sade han: »VÀlsignad vare du av HERREN, min dotter! Du har nu givit ett större bevis pÄ din kÀrlek Àn förut, dÀrigenom att du icke har lupit efter unga mÀn, vare sig fattiga eller rika.
11 SÄ frukta nu icke, min dotter; allt vad du sÀger vill jag göra dig. Ty allt folket i min stad vet att du Àr en rÀttskaffens kvinna.
12 Nu Àr det visserligen sant att jag Àr din bördeman; men en annan bördeman finnes, som Àr nÀrmare Àn jag.
13 Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter bördesrÀtt, gott, mÄ han dÄ göra det, sÄ sant HERREN lever. Ligg nu kvar Ànda till morgonen.»
14 SÄ lÄg hon vid hans fötter Ànda till morgonen, men hon fick stÄ upp, innan Ànnu nÄgon kunde kÀnna igen den andre; ty han tÀnkte: »Det fÄr icke bliva kÀnt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen.»
15 Och han sade: »RÀck hit manteln som du har pÄ dig, och hÄll fram den.» Och hon höll fram den. DÄ mÀtte han upp sex mÄtt korn och gav henne att bÀra; dÀrefter gick hon in i staden.
16 Och nÀr hon kom till sin svÀrmoder, sade denna: »Huru har det gÄtt för dig, min dotter?» DÄ berÀttade hon för henne allt vad mannen hade gjort mot henne;
17 och hon sade: »Dessa sex mÄtt korn gav han mig, i det han sade: 'Du skall icke komma tomhÀnt hem till din svÀrmoder.'»
18 DÄ svarade hon: »Bida, min dotter, till dess du fÄr se huru saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre han i dag för saken till sitt slut.»