1 Bön av en betryckt, nÀr han försmÀktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2 HERRE, hör min bön, och lÄt mitt rop komma inför dig.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, nÀr jag Àr i nöd. Böj ditt öra till mig; nÀr jag ropar, sÄ skynda att svara mig.
4 Ty mina dagar hava försvunnit sÄsom rök, benen i min kropp Àro förtorkade sÄsom av eld.
5 Mitt hjÀrta Àr förbrÀnt sÄsom grÀs och förvissnat; ty jag förgÀter att Àta mitt bröd.
6 För min högljudda suckans skull trÀnga benen i min kropp ut till huden.
7 Jag Àr lik en pelikan i öknen, jag Àr sÄsom en uggla bland ruiner.
8 Jag fÄr ingen sömn och har blivit lik en ensam fÄgel pÄ taket.
9 Hela dagen smÀda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10 Ty jag Àter aska sÄsom bröd och blandar min dryck med grÄt,
11 för din vredes och förtörnelses skull, dÀrför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12 Mina dagar Àro sÄsom skuggan, nÀr den förlÀnges, och jag sjÀlv förvissnar sÄsom grÀs.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din Äminnelse varar frÄn slÀkte till slÀkte.
14 Du skall stÄ upp och förbarma dig över Sion; se, det Àr tid att du bevisar det nÄd; ja, stunden har kommit.
15 Ty dina tjÀnare hava dess stenar kÀra och ömka sig över dess grus.
16 DÄ skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din hÀrlighet,
17 nÀr en gÄng HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin hÀrlighet;
18 nÀr han har vÀnt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19 Det skall tecknas upp för ett kommande slÀkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20 att han har blickat ned frÄn sin heliga höjd, att HERREN har skÄdat frÄn himmelen ned till jorden,
21 för att höra den fÄngnes klagan, för att befria dödens barn,
22 pÄ det att man i Sion mÄ förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 nÀr alla folk församlas, och alla riken, för att tjÀna HERREN.
24 Han har pÄ vÀgen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25 Jag sÀger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens Är vara frÄn slÀkte till slÀkte.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna Àro dina hÀnder verk:
27 de skola förgÄs, men du förbliver, de skola alla nötas ut sÄsom en klÀdnad; du skall förvanda dem sÄsom man byter om sin drÀkt, och de fara hÀn.
28 Men du Àr densamme, och dina Är skola icke hava nÄgon Ànde.
29 Dina tjÀnares barn skola fÄ bo i landet, och deras avkomma skall bestÄ inför dig.