1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han Àr god, ty hans nÄd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS vÀldiga gÀrningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga Àro de som akta pÄ vad rÀtt Àr, de som alltid öva rÀttfÀrdighet.
4 TÀnk pÄ mig, HERRE, efter din nÄd mot ditt folk, besök mig med din frÀlsning,
5 sÄ att jag med lust fÄr se dina utvaldas lycka, glÀdja mig med ditt folks glÀdje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom vÄra fÀder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 VÄra fÀder i Egypten aktade icke pÄ dina under; de tÀnkte icke pÄ dina mÄnga nÄdegÀrningar, utan voro genstrÀviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frÀlste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han nÀpste Röda havet, sÄ att det blev torrt, och förde dem genom djupen sÄsom genom en öken.
10 Han frÀlste dem frÄn deras motstÄndares hand och förlossade dem ifrÄn fiendens hand.
11 Vattnet övertÀckte deras ovÀnner; icke en enda av dem blev kvar.
12 DÄ trodde de pÄ hans ord, dÄ sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gÀrningar, de förbidade icke hans rÄd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 DÄ gav han dem vad de begÀrde, men sÀnde tÀrande sjukdom över dem.
16 Och de upptÀndes av avund mot Mose i lÀgret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertÀckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en lÄga brÀnde upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbÄdo ett gjutet belÀte;
20 sin Àra bytte de bort mot bilden av en oxe, som Àter grÀs.
21 De glömde Gud, sin frÀlsare, som hade gjort sÄ stora ting i Egypten,
22 sÄ underbara verk i Hams land, sÄ fruktansvÀrda gÀrningar vid Röda havet.
23 DÄ hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trÀdde fram sÄsom medlare inför honom till att avvÀnda hans vrede, sÄ att den icke skulle fördÀrva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke pÄ hans ord.
25 De knorrade i sina tÀlt och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 DÄ lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slÄ ned dem i öknen,
27 att slÄ ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i lÀnderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och Äto det som var offrat Ät döda.
29 De förtörnade Gud med sina gÀrningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trÀdde fram och skipade rÀtt, och sÄ upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom rÀknat till rÀttfÀrdighet frÄn slÀkte till slÀkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro genstrÀviga mot hans Ande, och han talade obetÀnksamt med sina lÀppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lÀrde sig deras gÀrningar.
36 De tjÀnade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer Ät onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa Ät Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 SÄ blevo de orena genom sina gÀrningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 DÄ upptÀndes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, sÄ att de som hatade dem fingo rÄda över dem.
42 Deras fiender trÀngde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 MÄnga gÄnger rÀddade han dem, men de voro genstrÀviga i sin egenvilja och förgingos sÄ genom sin missgÀrning.
44 Men han sÄg till dem i deras nöd, nÀr han hörde deras rop.
45 Och han tÀnkte, dem till fromma, pÄ sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nÄd.
46 Och han lÀt dem finna barmhÀrtighet inför alla dem som hade fört dem i fÄngenskap.
47 FrÀls oss, HERRE, vÄr Gud, och församla oss frÄn hedningarna, sÄ att vi fÄ prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, frÄn evighet till evighet! Och allt folket sÀge: »Amen, Halleluja!»