1 Tacken HERREN, ty han Àr god, ty hans nÄd varar evinnerligen.
2 SÄ sÀge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrÄn lÀnderna, frÄn öster och frÄn vÀster, frÄn norr och frÄn havssidan.
4 De irrade omkring i öknen pÄ öde stigar, de funno ingen stad dÀr de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras sjÀl försmÀktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han rÀddade dem ur deras trÄngmÄl.
7 Och han ledde dem pÄ en rÀtt vÀg, sÄ att de kommo till en stad dÀr de kunde bo.
8 De mÄ tacka HERREN för hans nÄd och för hans under med mÀnniskors barn,
9 att han mÀttade den försmÀktande sjÀlen och uppfyllde den hungrande sjÀlen med sitt goda.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fÄngna i elÀnde och jÀrnbojor,
11 dÀrför att de hade varit genstrÀviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes rÄd.
12 Han kuvade deras hjÀrtan med olycka; de kommo pÄ fall och hade ingen hjÀlpare.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frÀlste dem ur deras trÄngmÄl;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 De mÄ tacka HERREN för hans nÄd och för hans under med mÀnniskors barn,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder jÀrnbommarna.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i övertrÀdelse, och blevo nu plÄgade för sina missgÀrningars skull;
18 deras sjÀl vÀmjdes vid all mat, och de voro nÀra dödens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frÀlste dem ur deras trÄngmÄl.
20 Han sÀnde sitt ord och botade dem och rÀddade dem frÄn graven.
21 De mÄ tacka HERREN för hans nÄd och för hans under med mÀnniskors barn;
22 de mÄ offra lovets offer och förtÀlja hans verk med jubel.
23 De foro pÄ havet med skepp och drevo sin handel pÄ stora vatten;
24 dÀr fingo de se HERRENS gÀrningar och hans under pÄ havsdjupet.
25 Med sitt ord uppvÀckte han stormvinden, sÄ att den hÀvde upp dess böljor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras sjÀl upplöstes av Ängest.
27 De raglade och stapplade sÄsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trÄngmÄl.
29 Han förbytte stormen i lugn, sÄ att böljorna omkring dem tystnade.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De mÄ tacka HERREN för hans nÄd och för hans under med mÀnniskors barn;
32 de mÄ upphöja honom i folkets församling och lova honom dÀr de Àldste sitta.
33 Han gjorde strömmar till öken, kÀllsprÄng till torr mark,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till kÀllsprÄng.
36 Och han lÀt de hungrande bo dÀr, och de byggde en stad dÀr de kunde bo.
37 De besÄdde Äkrar och planterade vingÄrdar, som gÄvo dem sin frukt i avkastning.
38 Han vÀlsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lÀt han icke förminskas.
39 VÀl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40 men han som utgjuter förakt över furstar och lÄter dem irra omkring i vÀglösa ödemarker,
41 han upphöjde dÄ den fattige ur elÀndet och lÀt slÀkterna vÀxa till sÄsom fÄrhjordar.
42 De redliga se det och glÀdja sig, och all orÀttfÀrdighet mÄste tillsluta sin mun.
43 Den som Àr vis, han akte hÀrpÄ och besinne HERRENS nÄdegÀrningar.