1 För sÄngmÀstaren; av David; en psalm. Min lovsÄngs Gud, tig icke.
2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplÄtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hÀtska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Till lön för min kÀrlek stÄ de mig emot, men jag beder allenast.
5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kÀrlek.
6 LÄt en ogudaktig man trÀda upp emot honom, och lÄt en Äklagare stÄ pÄ hans högra sida.
7 NÀr han kommer inför rÀtta, mÄ han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Blive hans dagar fÄ, hans Àmbete tage en annan.
9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru Ànka.
10 MÄ hans barn alltid gÄ husvilla och tigga och söka sitt bröd fjÀrran ifrÄn ödelagda hem.
11 MÄ ockraren fÄ i sin snara allt vad han Àger, och mÄ frÀmmande plundra hans gods.
12 MÄ ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Hans framtid varde avskuren, i nÀsta led vare sÄdanas namn utplÄnat.
14 Hans fÀders missgÀrning varde ihÄgkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplÄnad.
15 MÄ den alltid stÄ inför HERRENS ögon; ja, sÄdana mÀns Äminnelse mÄ utrotas frÄn jorden.
16 Ty han tÀnkte ju icke pÄ att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjÀrta var bedrövat, för att döda dem.
17 Han Àlskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till vÀlsignelse, och den blev fjÀrran ifrÄn honom.
18 Han klÀdde sig i förbannelse sÄsom i en klÀdnad, och sÄsom vatten trÀngde den in i hans liv och sÄsom olja in i hans ben.
19 Den varde honom sÄsom en mantel att hölja sig i, och sÄsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Detta vare mina motstÄndares lön frÄn HERREN, och deras som tala ont mot min sjÀl.
21 Men du, HERRE, Herre, stÄ mig bi för ditt namn skull; god Àr ju din nÄd, sÄ mÄ du dÄ rÀdda mig.
22 Ty jag Àr betryckt och fattig, och mitt hjÀrta Àr genomborrat i mitt bröst.
23 SÄsom skuggan, nÀr den förlÀnges, gÄr jag bort; jag ryckes bort sÄsom en grÀshoppssvÀrm.
24 Mina knÀn Àro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Till smÀlek har jag blivit inför dem; nÀr de se mig, skaka de huvudet.
26 HjÀlp mig, HERRE, min Gud; frÀls mig efter din nÄd;
27 och mÄ de förnimma att det Àr din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Om de förbanna, sÄ vÀlsigna du; om de resa sig upp, sÄ komme de pÄ skam, men mÄ din tjÀnare fÄ glÀdja sig.
29 Mina motstÄndare varde klÀdda i blygd och höljda i skam sÄsom i en mantel.
30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland mÄnga vill jag lova honom.
31 Ty han stÄr pÄ den fattiges högra sida för att frÀlsa honom frÄn dem som fördöma hans sjÀl.