1 För sÄngmÀstaren; av HERRENS tjÀnare David, som talade till HERREN denna sÄngs ord, nÀr HERREN hade rÀddat honom frÄn alla hans fienders hand och ur Sauls vÄld.
2 Han sade: HjÀrtligen kÀr har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 HERRE, mitt bergfÀste, min borg och min rÀddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frÀlsnings horn, mitt vÀrn.
4 HERREN, den högtlovade, Äkallar jag, och frÄn mina fiender bliver jag frÀlst.
5 Dödens band omvÀrvde mig, och fördÀrvets strömmar förskrÀckte mig.
6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7 Men jag Äkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde frÄn sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
8 DÄ skalv jorden och bÀvade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptÀnd.
9 Rök steg upp frÄn hans nÀsa och förtÀrande eld frÄn hans mun; eldsglöd ljungade frÄn honom.
10 Och han sÀnkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
11 Han for pÄ keruben och flög, han svÀvade pÄ vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt tÀckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lÀt höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mÀngd och förvirrade dem.
16 Vattnens bÀddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din nÀpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
17 Han rÀckte ut sin hand frÄn höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han rÀddade mig frÄn min starke fiende och frÄn mina ovÀnner, ty de voro mig övermÀktiga.
19 De överföllo mig pÄ min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut pÄ rymlig plats; han rÀddade mig, ty han hade behag till mig.
21 HERREN lönar mig efter min rÀttfÀrdighet; efter mina hÀnders renhet vedergÀller han mig.
22 Ty jag höll mig pÄ HERRENS vÀgar och avföll icke frÄn min Gud i ogudaktighet;
23 nej, alla hans rÀtter hade jag för ögonen, och hans stadgar lÀt jag icke vika ifrÄn mig.
24 SÄ var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgÀrning.
25 DÀrför vedergÀllde mig HERREN efter min rÀttfÀrdighet, efter mina hÀnders renhet inför hans ögon.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrÄnge bevisar du dig avog.
28 Ty du frÀlsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
29 Ja, du lÄter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
30 Ja, med dig kan jag nedslÄ hÀrskaror, och med min Gud stormar jag murar.
31 Guds vÀg Àr ostrafflig; HERRENS tal Àr luttrat. En sköld Àr han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 Ty vem Àr Gud förutom HERREN, och vem Àr en klippa utom vÄr Gud?
33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lÀt min vÀg vara lyckosam,
34 du som gjorde mina fötter sÄsom hindens och stÀllde mig pÄ mina höjder,
35 du som lÀrde mina hÀnder att strida och mina armar att spÀnna kopparbÄgen!
36 Du gav mig din frÀlsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
37 du skaffade rum för mina steg, dÀr jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vÀnde icke tillbaka, förrÀn jag hade gjort Ànde pÄ dem.
39 Jag slog dem, sÄ att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motstÄndare under mig.
41 Mina fiender drev du pÄ flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De ropade, men det fanns ingen som frÀlste; till HERREN, men han svarade dem icke.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem sÄsom orenlighet pÄ gatan.
44 Du rÀddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kÀnde blevo mina tjÀnare.
45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; frÀmlingar visade mig underdÄnighet.
46 Ja, frÀmlingarnas mod vissnade bort; med bÀvan övergÄvo de sina borgar.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frÀlsnings Gud!
48 Gud, som har givit mig hÀmnd och tvingat folken under mig;
49 du som har befriat mig frÄn mina fiender och upphöjt mig över mina motstÄndare, rÀddat mig frÄn vÄldets man!
50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du giver din konung stor seger och gör nÄd mot din smorde, mot David och hans sÀd till evig tid.