1 För sÄngmÀstaren; en psalm av David.
2 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; lÄt mig aldrig komma pÄ skam, befria mig genom din rÀttfÀrdighet.
3 Böj ditt öra till mig, rÀdda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frÀlsning.
4 Ty du Àr mitt bergfÀste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
5 Du skall draga mig ur det nÀt som de lade ut för mig; ty du Àr mitt vÀrn.
6 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som hÄlla sig till fÄfÀngliga avgudar, men jag förtröstar pÄ HERREN.
8 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nÄd, att du ser till mitt lidande, att du lÄter dig vÄrda om min sjÀl i nöden
9 och icke överlÀmnar mig i fiendens hand, utan stÀller mina fötter pÄ rymlig plats.
10 Var mig nÄdig, HERRE, ty jag Àr i nöd; av sorg Àr mitt öga förmörkat, ja, min sjÀl sÄvÀl som min kropp.
11 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina Är i suckan; min kraft Àr bruten genom min missgÀrning, och benen i min kropp Àro maktlösa.
12 För alla mina ovÀnners skull har jag blivit till smÀlek, ja, till stor smÀlek för mina grannar och till skrÀck för mina förtrogna; de som se mig pÄ gatan fly undan för mig.
13 Jag Àr bortglömd ur hjÀrtat, sÄsom vore jag död; jag har blivit sÄsom ett sönderslaget kÀrl.
14 Ty jag hör mig förtalas av mÄnga; skrÀck frÄn alla sidor! De rÄdslÄ med varandra mot mig och stÀmpla för att taga mitt liv.
15 Men jag förtröstar pÄ dig, HERRE; jag sÀger: »Du Àr min Gud.»
16 Min tid stÄr i dina hÀnder; rÀdda mig frÄn mina fienders hand och mina förföljare.
17 LÄt ditt ansikte lysa över din tjÀnare; frÀls mig genom din nÄd.
18 HERRE, lÄt mig icke komma pÄ skam, ty jag Äkallar dig; lÄt de ogudaktiga komma pÄ skam och varda tystade i dödsriket.
19 MÄ lögnaktiga lÀppar förstummas, de som tala vad frÀckt Àr mot den rÀttfÀrdige, med högmod och förakt.
20 Huru stor Àr icke din godhet, den du förvarar Ät dem som frukta dig, och den du bevisar inför mÀnniskors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
21 Du beskÀrmar dem i ditt ansiktes beskÀrm mot mÀnniskors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
22 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nÄd genom att beskÀra mig en fast stad!
23 Ty vÀl sade jag i min Ängest: »Jag Àr bortdriven frÄn dina ögon.» LikvÀl hörde du mina böners ljud, nÀr jag ropade till dig.
24 Ălsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergĂ€ller i fullt mĂ„tt den som över högmod.
25 Varen frimodiga och oförfÀrade i edra hjÀrtan, alla I som sÀtten edert hopp till HERREN.