1 Av David. GÄ till rÀtta, HERRE, med dem som gÄ till rÀtta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2 Fatta sköld och skÀrm, och stÄ upp till min hjÀlp;
3 drag fram spjutet, och spÀrra vÀgen för mina förföljare. SÀg till min sjÀl: »Jag Àr din frÀlsning.»
4 MÄ de komma pÄ skam och blygas, som stÄ efter mitt liv; mÄ de vika tillbaka och varda utskÀmda, som hava ont i sinnet mot mig.
5 MÄ de bliva sÄsom agnar för vinden, och HERRENS Àngel drive dem bort.
6 Deras vÀg blive mörk och slipprig, och HERRENS Àngel drive dem bort.
7 Ty utan sak hava de försÄtligen tillrett sin nÀtgrop för mig, utan sak hava de grÀvt en grav för mitt liv.
8 FördÀrv komme över den mannen oförtÀnkt, det nÀt han har utlagt mÄ fÄnga honom; ja, till sitt fördÀrv falle han sjÀlv dÀri.
9 Men min sjÀl skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frÀlsning.
10 Alla ben i min kropp skola sÀga: »HERRE, vem Àr dig lik, du som rÀddar den betryckte frÄn den som Àr honom för stark, den betryckte och fattige ifrÄn den som plundrar honom?»
11 OrÀttfÀrdiga vittnen trÀda fram; de utfrÄga mig om det jag icke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven Àr min sjÀl.
13 Jag Äter bar sorgdrÀkt, nÀr de voro sjuka, jag spÀkte min sjÀl med fasta, jag bad med nedsÀnkt huvud;
14 sÄsom gÀllde det min vÀn, min broder, sÄ skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklÀdd och lutande.
15 Men de glÀdja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, elÀndiga mÀnniskor, som jag icke kÀnner, rota sig samman mot mig, de smÀda mig utan uppehÄll.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tÀnderna mot mig.
17 Herre, huru lÀnge skall du se hÀrpÄ? Ryck min sjÀl undan det fördÀrv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18 DÄ skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19 LÄt icke dem fÄ glÀdja sig över mig, som utan skÀl Àro mina fiender; lÄt icke dem som utan sak hata mig fÄ blinka med ögonen.
20 Ty det Àr icke frid som de tala; nej, svekets ord tÀnka de ut mot de stilla i landet.
21 De spÀrra upp munnen mot mig; de sÀga: »RÀtt sÄ, rÀtt sÄ, nu se vi det med egna ögon!»
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke lÄngt ifrÄn mig.
23 Vakna och stÄ upp för att skaffa mig rÀtt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rÀtt efter din rÀttfÀrdighet, HERRE, min Gud, och lÄt dem icke fÄ glÀdja sig över mig.
25 LÄt dem icke sÀga i sina hjÀrtan: »RÀtt sÄ, det gick sÄsom vi ville!» LÄt dem icke sÀga: »Vi hava fördÀrvat honom.»
26 MÄ alla komma pÄ skam och blygas, som glÀdja sig över min ofÀrd. Med skam och blygd mÄ de varda klÀdda, som förhÀva sig över mig.
27 Men mÄ de jubla och glÀdja sig, som unna mig min rÀtt, och mÄ de alltid kunna sÀga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjÀnare gott!»
28 DÄ skall min tunga förkunna din rÀttfÀrdighet och hela dagen ditt lov.