1 För sÄngmÀstaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 Jag sade: »Jag vill akta pÄ vad jag gör, sÄ att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta pÄ att tygla min mun, sÄ lÀnge den ogudaktige Àr för mina ögon.»
3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smÀrta.
4 Mitt hjÀrta blev brinnande i mitt bröst: nÀr jag begrundade, upptÀndes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 HERRE, lÀr mig betÀnka att jag mÄste fÄ en Ànde, och vad som Àr mina dagars mÄtt, sÄ att jag förstÄr huru förgÀnglig jag Àr.
6 Se, sÄsom en handsbredd har du gjort mina dagars mÄtt, och min livslÀngd Àr sÄsom intet inför dig; fÄfÀnglighet allenast Àro alla mÀnniskor, huru sÀkra de Àn stÄ. Sela.
7 SÄsom en drömbild allenast gÄ de fram, fÄfÀnglighet allenast Àr deras Àvlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall fÄ det.
8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig stÄr mitt hopp.
9 Befria mig frÄn alla mina övertrÀdelser, lÄt mig icke bliva till smÀlek för dÄren.
10 Jag tiger och upplÄter icke min mun; ty det Àr du som har gjort det.
11 VÀnd av ifrÄn mig din plÄga; för din hands aga försmÀktar jag.
12 Om du tuktar nÄgon med nÀpst för missgÀrning, sÄ Àr det ute med hans hÀrlighet, sÄsom nÀr mal krossas. FÄfÀnglighet allenast Àro alla mÀnniskor. Sela.
13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tÄrar; ty jag Àr en frÀmling i ditt hÀgn, en gÀst sÄsom alla mina fÀder.
14 VÀnd ifrÄn mig din blick, sÄ att jag fÄr vederkvickas, innan jag gÄr hÀdan och icke mer Àr till.