1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och vÀster.
2 FrÄn Sion, skönhetens fullhet, trÀder Gud fram i glans.
3 VÄr Gud kommer, och han skall icke tiga. FörtÀrande eld gÄr framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
4 Han kallar pÄ himmelen dÀrovan och pÄ jorden, för att döma sitt folk:
5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»
6 Och himlarna förkunna att han Àr rÀttfÀrdig, att Gud Àr den som skipar rÀtt. Sela.
7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, lÄt mig varna dig. Gud, din Gud, Àr jag.
8 Icke för dina slaktoffer vill jag gÄ till rÀtta med dig; dina brÀnnoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fÄllor;
10 ty mina Àro alla skogens djur, boskapen pÄ de tusende bergen;
11 jag kÀnner alla fÄglar pÄ bergen, och vad som rör sig pÄ marken Àr mig bekant.
12 Om jag hungrade, skulle jag icke sÀga dig det; ty min Àr jordens krets med allt vad dÀrpÄ Àr.
13 Skulle jag Àta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer Ät Gud, sÄ skall du fÄ infria dina löften till den Högste.
15 Och Äkalla mig i nöden, sÄ vill jag hjÀlpa dig, och du skall prisa mig.»
16 Men till den ogudaktige sÀger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund pÄ tungan,
17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
18 Om du ser en tjuv, sÄ hÄller du med honom, och med Àktenskapsbrytare giver du dig i lag.
19 Din mun slÀpper du lös till vad ont Àr, och din tunga hopspinner svek.
20 Du sitter dÀr och förtalar din broder, din moders son lastar du!
21 SÄ gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag Àr sÄsom du. Nej, jag vill straffa dig och stÀlla dig det för ögonen.
22 I som förgÀten Gud, mÀrken detta, för att jag icke mÄ sönderriva eder utan rÀddning:
23 den som offrar lovets offer, han Àrar mig; och den som aktar pÄ sin vÀg, honom skall jag lÄta se Guds frÀlsning.»