1 För sÄngmÀstaren; »FördÀrva icke»; av David; en sÄng.
2 Talen I vÀl i eder stumhet vad rÀttfÀrdigt Àr? Dömen I sÄsom rÀtt Àr, I mÀnniskors barn?
3 Nej, i hjÀrtat uppgören I onda anslag; I vÀgen ut i landet edra hÀnders vÄld.
4 De ogudaktiga Àro avfÀlliga allt ifrÄn modersskötet; de lögnaktiga fara vilse Ànda frÄn sin moders liv.
5 Gift Àr i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra,
6 sÄ att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvÀrjarens.
7 Gud, krossa tÀnderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtÀnder.
8 LÄt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. NÀr nÄgon skjuter sina pilar, blive de sÄsom utan udd.
9 MÄ han vara lik snigeln, som upplöses och förgÄs, lik en kvinnas foster, som ej fick skÄda solen.
10 FörrÀn edra grytor hava hunnit mÀrka brÀnslet, och medan köttet Ànnu Àr rÄtt, skall en glödvind rycka bort det.
11 Den rÀttfÀrdige skall glÀdja sig, nÀr han skÄdar hÀmnden, han skall tvÄ sina fötter i den ogudaktiges blod.
12 Och mÀnniskorna skola sÀga: »Ja, den rÀttfÀrdige fÄr sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer pÄ jorden.»