1 För sÄngmÀstaren, efter »Liljor»; av David.
2 FrÀls mig, Gud; ty vattnen trÀnga mig inpÄ livet.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, dÀr ingen botten Àr; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördrÀnka mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe Àr förtorkad; mina ögon försmÀkta av förbidan efter min Gud.
5 Flera Àn hÄren pÄ mitt huvud Àro de som hata mig utan sak; mÄnga Àro de som vilja förgöra mig, de som Àro mina fiender utan skÀl; vad jag icke har rövat, det mÄste jag gÀlda.
6 Du, o Gud, kÀnner min dÄrskap, och mina skulder Àro icke förborgade för dig.
7 LÄt icke i mig dem komma pÄ skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; LÄt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bÀr jag smÀlek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 frÀmmande har jag blivit för mina bröder och en frÀmling för min moders barn.
10 Ty nitÀlskan för ditt hus har förtÀrt mig, och dina smÀdares smÀdelser hava fallit över mig.
11 Jag grÀt, ja, min sjÀl grÀt under fasta, men det blev mig till smÀlek.
12 Jag klÀdde mig i sorgdrÀkt, men jag blev för dem ett ordsprÄk.
13 Om mig tassla de, nÀr de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nÄd, o Gud; svara mig i din frÀlsande trofasthet.
15 RÀdda mig ur dyn, sÄ att jag icke sjunker ned; lÄt mig bliva rÀddad frÄn dem som hata mig och frÄn de djupa vattnen.
16 LÄt icke vattensvallet fördrÀnka mig eller djupet uppsluka mig; och lÄt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god Àr din nÄd; vÀnd dig till mig efter din stora barmhÀrtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjÀnare, ty jag Àr i nöd; skynda att svara mig.
19 Kom till min sjÀl och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Du kÀnner min smÀlek, min skam och blygd; du ser alla mina ovÀnner.
21 SmÀlek har krossat mitt hjÀrta, sÄ att jag Àr vanmÀktig; jag vÀntade pÄ medlidande, men dÀr var intet, och pÄ tröstare, men jag fann ingen.
22 De gÄvo mig galla att Àta, och Àttika att dricka, i min törst.
23 MÄ deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bÀst de gÄ dÀr sÀkra;
24 mÄ deras ögon förmörkas, sÄ att de icke se; gör deras lÀnder vacklande alltid.
25 Gjut ut över dem din ogunst, och lÄt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Deras gÄrd blive öde, ingen mÄ finnas, som bor i deras hyddor,
27 eftersom de förfölja dem som du sjÀlv har slagit och orda om huru de plÄgas, som du har stungit.
28 LÄt dem gÄ frÄn missgÀrning till missgÀrning, och lÄt dem icke komma till din rÀttfÀrdighet.
29 MÄ de utplÄnas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rÀttfÀrdiga.
30 Men mig som Àr betryckt och plÄgad, mig skall din frÀlsning, o Gud, beskydda.
31 Jag vill lova Guds namn med sÄng och upphöja honom med tacksÀgelse.
32 Det skall behaga HERREN bÀttre Àn nÄgon tjur, nÄgot offerdjur med horn och klövar.
33 NÀr de ödmjuka se det, skola de glÀdja sig; I som söken Gud, edra hjÀrtan skola leva.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fÄngna.
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig dÀri.
36 Ty Gud skall frÀlsa Sion, han skall bygga upp Juda stÀder; man skall bo i dem och besitta landet.
37 Hans tjÀnares barn skola fÄ det till arvedel, och de som Àlska hans namn skola bo dÀri.