1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud Àr god mot Israel, mot dem som hava rena hjÀrtan.
2 Men jag hade sÄ nÀr stapplat med mina fötter, mina steg voro nÀra att slinta;
3 ty jag upptÀndes av avund mot de övermodiga, nÀr jag sÄg att det gick dem vÀl i deras ogudaktighet.
4 Ty fria ifrÄn vedermödor Àro de till sin död, och deras hull Àr frodigt.
5 De komma icke i olycka sÄsom andra dödliga och varda icke plÄgade sÄsom andra mÀnniskor.
6 DÀrför Àr högmod deras halsprydnad, vÄld den klÀdnad som höljer dem.
7 Ur fetma skÄda deras ögon fram, deras hjÀrtans inbillningar hava intet mÄtt.
8 De hÄna och tala förtryck i sin ondska; med höga ÄthÀvor tala de.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram pÄ jorden;
10 dÀrför vÀnder sig deras folk till dem och super sÄ in vattnet i fulla drag.
11 Och de sÀga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sÄdan kunskap finnas hos den Högste?»
12 Ja, sÄ Àr det med de ogudaktiga; det gÄr dem alltid vÀl, och de vÀxa i makt.
13 Sannerligen, förgÀves bevarade jag mitt hjÀrta rent och tvÄdde mina hÀnder i oskuld;
14 jag vart dock plÄgad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
15 Om jag hade sagt: »SÄ vill jag lÀra», dÄ hade jag svikit dina barns slÀkte.
16 NÀr jag nu tÀnkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svÄrt,
17 till dess jag trÀngde in i Guds heliga rÄdslut och aktade pÄ dess Ànde.
18 Sannerligen, pÄ slipprig mark stÀller du dem, du störtar dem ned i fördÀrv.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgÄs och fÄ en Ànde med förskrÀckelse.
20 SÄsom det Àr med en dröm, nÀr man vaknar, o Herre, sÄ aktar du dem för intet, sÄsom skuggbilder, nÀr du vaknar.
21 NÀr mitt hjÀrta förbittrades och jag kÀnde styng i mitt inre,
22 dÄ var jag oförnuftig och förstod intet; sÄsom ett oskÀligt djur var jag inför dig.
23 Dock förbliver jag stÀdse hos dig; du hÄller mig vid min högra hand.
24 Du skall leda mig efter ditt rÄd och sedan upptaga mig med Àra.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och nÀr jag har dig, dÄ frÄgar jag efter intet pÄ jorden.
26 Om Àn min kropp och min sjÀl försmÀkta, sÄ Àr dock Gud mitt hjÀrtas klippa och min del evinnerligen.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrÄn dig skola förgÄs; du förgör var och en som trolöst avfaller frÄn dig.
28 Men jag har min glÀdje i att hÄlla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtÀlja alla dina gÀrningar.