1 En sÄng av Asaf. Varför, o Gud, har du sÄ alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fÄren i din hjord?
2 TÀnk pÄ din menighet, som du i fordom tid förvÀrvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tÀnk pÄ Sions berg, dÀr du har din boning.
3 VÀnd dina steg till den plats dÀr evig förödelse rÄder; allt har ju fienden fördÀrvat i helgedomen.
4 Dina ovÀnner hava skrÀnat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken sÄsom rÀtta tecken.
5 Det var en syn, sÄsom nÀr man höjer yxor mot en tjock skog.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7 De hava satt eld pÄ din helgedom och oskÀrat Ànda till grunden ditt namns boning.
8 De hava sagt i sina hjÀrtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de brÀnt upp hÀr i landet.
9 VÄra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss Àr ingen som vet för huru lÀnge.
10 Huru lÀnge, och Gud, skall ovÀnnen fÄ smÀda och fienden oavlÄtligen fÄ förakta ditt namn?
11 Varför hÄller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12 Gud, du Àr ju min konung av Älder, du Àr den som skaffar frÀlsning pÄ jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14 Det var du som brÀckte Leviatans huvuden och gav honom till mat Ät öknens skaror.
15 Det var du som lÀt kÀlla och bÀck bryta fram; du lÀt ock starka strömmar uttorka.
16 Din Àr dagen, din Àr ock natten, du har berett ljuset och solen.
17 Det Àr du som har faststÀllt alla jordens grÀnser; sommar och vinter Àro skapade av dig.
18 SÄ tÀnk nu pÄ huru fienden smÀdar HERREN, och huru ett dÄraktigt folk föraktar ditt namn.
19 LÀmna ej ut Ät vilddjuren din turturduvas sjÀl; förgÀt icke för alltid dina betrycktas liv.
20 TÀnk pÄ förbundet; ty i landets smygvrÄr finnes fullt upp av vÄldsnÀsten.
21 LÄt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, lÄt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22 StÄ upp, o Gud; utför din sak. BetÀnk huru du varder smÀdad hela dagen av dÄren.
23 Glöm icke bort dina ovÀnners rop, dina motstÄndares larm, som alltjÀmt höjes.