1 För sÄngmÀstaren; »FördÀrva icke»; en psalm, en sÄng av Asaf.
2 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn Àr oss nÀra; man förtÀljer dina under.
3 »Om jag Àn bidar min tid, sÄ dömer jag dock rÀtt.
4 Om Àn jorden Àr i upplösning med alla som bo dÀrpÄ, sÄ hÄller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.
5 Jag sÀger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
6 Ja, upphöjen icke sÄ högt edert horn, talen ej sÄ hÄrdnackat vad frÀckt Àr.
7 Ty icke frÄn öster eller vÀster, ej heller frÄn bergsöknen kommer hjÀlpen;
8 nej, Gud Àr den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.
9 Ty en kalk Àr i HERRENS hand, den skummar av vin och Àr full av tillblandad dryck, och han skÀnker i dÀrav; sannerligen, alla ogudaktiga pÄ jorden mÄste dricka dess drÀgg i botten.
10 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
11 Och de ogudaktigas alla horn skall jag fÄ hugga av; men den rÀttfÀrdiges horn skola varda upphöjda.