1 För sÄngmÀstaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han mÄ lyssna till mig.
3 PÄ min nöds dag söker jag Herren; min hand Àr utstrÀckt om natten och förtröttas icke; min sjÀl vill icke lÄta trösta sig.
4 Jag vill tÀnka pÄ Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmÀktar. Sela.
5 Mina ögonlock hÄller du öppna; jag Àr full av oro och kan icke tala.
6 Jag tÀnker pÄ forntidens dagar, pÄ Är som lÀngesedan hava gÄtt.
7 Jag vill om natten komma ihÄg mitt strÀngaspel; i mitt hjÀrta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
8 Skall dÄ Herren förkasta evinnerligen och ingen nÄd mer bevisa?
9 Ăr det dĂ„ ute med hans godhet för bestĂ€ndigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud förgÀtit att vara nÄdig eller i vrede tillslutit sin barmhÀrtighet? Sela.
11 Jag svarar: Nej, detta Àr min plÄgas tid, den Högstes högra hand Àr ej sÄsom förr.
12 Jag vill prisa HERRENS gÀrningar, ja, jag vill tÀnka pÄ dina fordomtima under;
13 jag vill begrunda alla dina gÀrningar och eftersinna dina verk.
14 Gud, i helighet gÄr din vÀg; vem Àr en gud sÄ stor som Gud?
15 Du Àr Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med vÀldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen sÄgo dig, och Gud, vattnen sÄgo dig och vÄndades, sjÀlva djupen darrade.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna lÀto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bÀvade.
20 Genom havet gick din vÀg, din stig genom stora vatten, och dina fotspÄr fann man icke.
21 SÄ förde du ditt folk sÄsom en hjord genom Moses och Arons hand.