1 En sÄng av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lÀrorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrÄn fordom.
3 Vad vi hava hört och kÀnna, och vad vÄra fÀder hava förtÀljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande slÀkte vilja vi förtÀlja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprÀttade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han pÄbjöd den för vÄra fÀder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 SÄ skulle det bliva kunnigt för ett kommande slÀkte, för barn som en gÄng skulle födas, och dessa skulle stÄ upp och förtÀlja det för sina barn.
7 DÄ skulle de sÀtta sitt hopp till Gud och icke förgÀta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, sÄsom deras fÀder, ett genstrÀvigt och upproriskt slÀkte, ett slÀkte som icke höll sitt hjÀrta stÄndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, vÀlbevÀpnade bÄgskyttar, vÀnde om pÄ stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gÀrningar och de under han hade lÄtit dem se.
12 Ja, inför deras fÀder hade han gjort under, i Egyptens land, pÄ Soans mark.
13 Han klöv havet och lÀt dem gÄ dÀrigenom och lÀt vattnet stÄ sÄsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, sÄsom ur vÀldiga hav.
16 Rinnande bÀckar lÀt han framgÄ ur klippan och vatten flyta ned sÄsom strömmar.
17 LikvÀl syndade de allt framgent mot honom och voro genstrÀviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjÀrtan, i det de begÀrde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan vÀl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, sÄ att vatten flödade och bÀckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött Ät sitt folk?»
21 SÄ förgrymmades dÄ HERREN, nÀr han hörde det; och eld upptÀndes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde pÄ Gud och ej förtröstade pÄ hans frÀlsning.
23 Och han gav befallning Ät skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lÀt manna regna över dem till föda, och korn frÄn himmelen gav han dem.
25 Ănglabröd fingo mĂ€nniskor Ă€ta; han sĂ€nde dem mat till fyllest.
26 Han lÀt östanvinden fara ut pÄ himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lÀt kött regna över dem sÄsom stoft, bevingade fÄglar sÄsom havets sand;
28 han lÀt det falla ned i sitt lÀger, runt omkring sin boning.
29 DÄ Äto de och blevo övermÀtta; han lÀt dem fÄ vad de hade lystnad efter.
30 Men Ànnu hade de icke stillat sin lystnad, Ànnu var maten i deras mun,
31 dÄ kom Guds vrede över dem; han sÀnde död bland deras ypperste och slog ned Israels unga mÀn.
32 LikvÀl syndade de alltjÀmt och trodde icke pÄ hans under.
33 DÄ lÀt han deras dagar försvinna i förgÀngelse och deras Är i plötslig undergÄng.
34 NÀr han drÀpte folket, frÄgade de efter honom och vÀnde om och sökte Gud.
35 De tÀnkte dÄ pÄ att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade instÀllsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjÀrtan höllo sig icke stÄndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han Àr barmhÀrtig, han förlÄter missgÀrning, och han vill icke fördÀrva. DÀrför avvÀnde han ofta sin vrede och lÀt ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tÀnkte dÀrpÄ att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer Äter.
40 Huru ofta voro de ej genstrÀviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 De betÀnkte icke vad hans hand hade utrÀttat pÄ den tid dÄ han förlossade dem frÄn ovÀnnen,
43 dÄ han gjorde sina tecken i Egypten och sina under pÄ Soans mark.
44 DÀr förvandlade han deras strömmar till blod, sÄ att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 han sÀnde bland dem flugsvÀrmar, som Äto dem, och paddor, som voro dem till fördÀrv.
46 Han gav deras gröda Ät grÀsmaskar och deras arbetes frukt Ät grÀshoppor;
47 han slog deras vintrÀd med hagel och deras fikontrÀd med hagelstenar;
48 han gav deras husdjur till pris Ă„t hagel och deras boskap Ă„t ljungeldar.
49 Han sÀnde över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksÀnglar.
50 Han gav fritt lopp Ät sin vrede; han skonade icke deras sjÀl frÄn döden, utan gav deras liv till pris Ät pesten.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Och han lÀt sitt folk bryta upp sÄsom en fÄrhjord och förde dem sÄsom en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem sÀkert, sÄ att de icke behövde frukta; men deras fiender övertÀcktes av havet.
54 Och han lÀt dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvÀrvat.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lÀt Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men i sin genstrÀvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de veko trolöst tillbaka, de sÄsom deras fÀder, de vÀnde om, lika en bÄge som sviker.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina belÀten.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tÀlt han hade slagit upp bland mÀnniskorna;
61 han gav sin makt i fÄngenskap och sin Àra i fiendehand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris Ät svÀrdet, och pÄ sin arvedel förgrymmades han.
63 Deras unga mÀn förtÀrdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsÄng.
64 Deras prÀster föllo för svÀrd, och inga Ànkor kunde hÄlla klagogrÄt.
65 DÄ vaknade Herren sÄsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjÀlte som hade legat dövad av vin.
66 Och han slog sina ovÀnner tillbaka, evig smÀlek lÀt han komma över dem.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han Àlskade.
69 Och han byggde sin helgedom hög sÄsom himmelen, fast sÄsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Och han utvalde sin tjÀnare David och tog honom ifrÄn fÄrhjordens fÄllor.
71 Ja, ifrÄn fÄren hÀmtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Och han var deras herde med redligt hjÀrta och ledde dem med förstÄndig hand.