1 En psalm av Asaf. Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
2 De hava givit dina tjÀnares kroppar till mat Ät himmelens fÄglar, dina frommas kött Ät markens djur.
3 De hava utgjutit deras blod sÄsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem.
4 Vi hava blivit till smÀlek för vÄra grannar, till spott och hÄn för dem som bo omkring oss.
5 Huru lÀnge, o HERRE, skall du sÄ oavlÄtligen vredgas, huru lÀnge skall din nitÀlskan brinna sÄsom eld?
6 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej kÀnna dig, och över de riken som icke Äkalla ditt namn.
7 Ty de hava uppÀtit Jakob, och hans boning hava de förött.
8 TÀnk ej, oss till men, pÄ förfÀdernas missgÀrningar, lÄt din barmhÀrtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi Àro i stort elÀnde.
9 HjÀlp oss, du vÄr frÀlsnings Gud, för ditt namns Àras skull; rÀdda oss och förlÄt oss vÄra synder för ditt namns skull.
10 Varför skulle hedningarna fÄ sÀga: »Var Àr nu deras Gud?» LÄt det inför vÄra ögon bliva kunnigt pÄ hedningarna huru du hÀmnas dina tjÀnares utgjutna blod.
11 LÄt de fÄngnas klagan komma inför ditt ansikte, lÄt efter din arms vÀldighet dödens barn bliva vid liv.
12 Och giv vÄra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smÀdelse varmed de hava smÀdat dig, Herre.
13 Men vi som Àro ditt folk och fÄr i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtÀlja ditt lov frÄn slÀkte till slÀkte.