1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vÄr tillflykt frÄn slÀkte till slÀkte.
2 FörrÀn bergen blevo till och du frambragte jorden och vÀrlden, ja, frÄn evighet till evighet Àr du, o Gud.
3 Du lÄter mÀnniskorna vÀnda Äter till stoft, du sÀger: »VÀnden Äter, I mÀnniskors barn.»
4 Ty tusen Är Àro i dina ögon sÄsom den dag som förgick i gÄr; ja, de Àro sÄsom en nattvÀkt.
5 Du sköljer dem bort; de Àro sÄsom en sömn. Om morgonen likna de grÀset som frodas;
6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
7 Ty vi förgÄs genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
8 Du stÀller vÄra missgÀrningar inför dig, vÄra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
9 Ja, alla vÄra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta vÄra Är sÄsom en suck.
10 VÄrt liv varar sjuttio Är eller Ättio Är, om det bliver lÄngt; och nÀr det Àr som bÀst, Àr det möda och fÄfÀnglighet, ty det gÄr snart förbi, likasom flöge vi bort.
11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, sÄ att han fruktar dig?
12 LÀr oss betÀnka huru fÄ vÄra dagar Àro, för att vi mÄ undfÄ visa hjÀrtan.
13 HERRE, vÀnd Äter. Huru lÀnge dröjer du? Förbarma dig över dina tjÀnare.
14 MÀtta oss med din nÄd, nÀr morgonen gryr, sÄ att vi fÄ jubla och vara glada i alla vÄra livsdagar.
15 Giv oss glÀdje sÄ mÄnga dagar som du har plÄgat oss, sÄ mÄnga Är som vi hava lidit olycka.
16 LÄt dina gÀrningar uppenbaras för dina tjÀnare och din hÀrlighet över deras barn.
17 Och HERRENS, vÄr Guds, ljuvlighet komme över oss. MÄ du frÀmja för oss vÄra hÀnders verk; ja, vÄra hÀnders verk frÀmje du.