1 Du hÀmndens Gud, o HERRE, du hÀmndens Gud, trÀd fram i glans.
2 Res dig, du jordens domare, vedergÀll de högmodiga vad de hava gjort.
3 Huru lÀnge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru lÀnge skola de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av frÀckt tal; de förhÀva sig, alla ogÀrningsmÀnnen.
5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
6 Ănkor och frĂ€mlingar drĂ€pa de, och faderlösa mörda de.
7 Och de sÀga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud mÀrker det icke.»
8 MÀrken sjÀlva, I oförnuftiga bland folket; I dÄrar, nÀr kommen I till förstÄnd?
9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
10 Den som hÄller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lÀr mÀnniskorna förstÄnd?
11 HERREN kÀnner mÀnniskornas tankar, han vet att de sjÀlva Àro fÄfÀnglighet.
12 SÀll Àr den man som du, HERRE, undervisar, och som du lÀr genom din lag,
13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grÀvd.
14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
15 Nej, rÀttfÀrdighet skall Äter gÀlla i rÀtten, och alla rÀttsinniga skola hÄlla sig dÀrtill.
16 Vem stÄr upp till att försvara mig mot de onda, vem bistÄr mig mot ogÀrningsmÀnnen?
17 Om HERREN icke vore min hjÀlp, sÄ bodde min sjÀl snart i det tysta.
18 NÀr jag tÀnkte: »Min fot vacklar», dÄ stödde mig din nÄr, o HERRE:
19 NÀr jag hade mycket bekymmer i mitt hjÀrta, dÄ gladde din tröst min sjÀl.
20 Kan fördÀrvets domarsÀte hava gemenskap med dig, det sÀte dÀr man över vÄld i lagens namn,
21 dÀr de trÀnga den rÀttfÀrdiges sjÀl och fördöma oskyldigt blod?
22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
23 Och han lÄter deras fördÀrv vÀnda tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vÄr Gud, förgör dem.