1 Till de Àldste bland eder stÀller jag nu denna förmaning, jag som sjÀlv Àr en av de Àldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jÀmvÀl har del i den hÀrlighet som kommer att uppenbaras:
2 Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vÄrd, varen det icke av tvÄng, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjÀrta.
3 UpptrÀden icke sÄsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden.
4 DĂ„ skolen I, nĂ€r Ăverherden uppenbaras, undfĂ„ hĂ€rlighetens oförvissneliga segerkrans.
5 SÄ skolen I ock, I yngre, Ä eder sida underordna eder de Àldre. IklÀden eder alla, i umgÀngelsen med varandra, ödmjukheten sÄsom en tjÀnardrÀkt. Ty »Gud stÄr emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nÄd».
6 Ădmjuken eder alltsĂ„ under Guds mĂ€ktiga hand, för att han mĂ„ upphöja eder i sinom tid.
7 Och »kasten alla edra bekymmer pÄ honom», ty han har omsorg om eder.
8 Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djÀvulen, gÄr omkring sÄsom ett rytande lejon och söker vem han mÄ uppsluka.
9 StÄn honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfaras edra bröder hÀr i vÀrlden.
10 Men all nÄds Gud, som har kallat eder till sin eviga hÀrlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfÀsta eder.
11 Honom tillhör vÀldet i evigheternas evigheter. Amen.
12 Genom Silvanus, eder trogne broder -- för en sÄdan hÄller jag honom nÀmligen -- har jag nu i korthet skrivit detta, för att förmana eder, och för att betyga att den nÄd I stÄn i Àr Guds rÀtta nÄd.
13 Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hÀlsar eder. SÄ gör ock min son Markus.
14 HÀlsen varandra med en kÀrlekens kyss. Frid vare med eder alla som Àren i Kristus.