1 DÀrefter samlade Salomo de Àldste i Israel och alla huvudmÀnnen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hÀmta upp Herrens förbundsark frÄn Davids stad, det Àr Sion.
2 SÄ samlades alla Israels mÀn hos kung Salomo under högtiden i mÄnaden Etanim, som Àr den sjunde mÄnaden.
3 NÀr alla de Àldste i Israel hade kommit, lyfte prÀsterna upp arken.
4 De hÀmtade Herrens ark och uppenbarelsetÀltet dit upp tillsammans med alla heliga föremÄl som fanns i tÀltet. PrÀsterna och leviterna hÀmtade dem dit upp.
5 Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade smÄboskap och nötboskap i sÄdan mÀngd att de inte kunde rÀknas eller uppskattas.
6 PrÀsterna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar.
7 Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats dÀr arken stod, sÄ att arken och dess stÀnger upptill tÀcktes av keruberna.
8 StÀngerna var sÄ lÄnga att deras Àndar kunde ses frÄn helgedomen framför koret, men de var inte synliga lÀngre ut. De har blivit kvar dÀr Ànda till denna dag.
9 I arken fanns ingenting annat Àn de tvÄ stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, nÀr Herren slöt förbund med Israels barn, sedan de dragit ut ur Egyptens land.
10 Och det hÀnde att nÀr prÀsterna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet,
11 sÄ att prÀsterna inte kunde stÄ och göra tjÀnst pÄ grund av molnet. Ty Herrens hÀrlighet uppfyllde Herrens hus.
12 DĂ„ sade Salomo:" Herren har sagt att han vill bo i dunklet.
13 Jag har nu byggt ett hus till boning Ät dig, en plats dÀr du kan bo till evig tid."
14 Sedan vÀnde sig kungen om och vÀlsignade Israels hela församling, medan allt folket stod.
15 Han sade: "VÀlsignad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, nÀr han sade:
16 FrÄn den dag dÄ jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i nÄgon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus dÀr mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att rÄda över mitt folk Israel.
17 Min fader David hade i sinnet att bygga ett hus Ă„t Herrens, Israels Guds, namn.
18 Men Herren sade till min fader David: DÄ du nu har i sinnet att bygga ett hus Ät mitt namn, sÄ gör du rÀtt i att ha detta i sinnet.
19 Men det Àr inte du som skall bygga huset, utan din son, han som skall utgÄ frÄn dig, han skall bygga huset Ät mitt namn.
20 Och Herren har hÄllit det löfte han gav, för jag har kommit i min fader Davids stÀlle och sitter nu pÄ Israels tron, sÄ som Herren lovade, och jag har byggt huset Ät Herrens, Israels Guds, namn.
21 DÀr har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med vÄra fÀder, nÀr han förde dem ut ur Egyptens land."
22 DÀrefter trÀdde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han rÀckte ut sina hÀnder mot himlen
23 och sade:" Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere pÄ jorden, du som hÄller förbundet och bevarar nÄd mot dina tjÀnare nÀr de vandrar inför dig av hela sitt hjÀrta,
24 du som har hÄllit vad du lovade din tjÀnare, min fader David. Ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, sÄ som nu har skett.
25 HÄll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjÀnare, min fader David, nÀr du sade till honom: Det skall aldrig saknas en avkomling av dig inför mig pÄ Israels tron, om dina barn ger akt pÄ sin vÀg och vandrar inför mig, sÄ som du har vandrat inför mig.
26 Och nu, Israels Gud, lÄt det ord bli sant som du har talat till din tjÀnare, min fader David.
27 Men kan dÄ Gud verkligen bo pÄ jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre dÄ detta hus som jag har byggt!
28 Men vÀnd dig ÀndÄ till din tjÀnares bön och Äkallan, Herre, min Gud, sÄ att du hör det rop och den bön som din tjÀnare i dag sÀnder upp till dig
29 och lÄter dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: Mitt namn skall vara dÀr, sÄ att du hör den bön som din tjÀnare ber, nÀr han vÀnder sig mot denna plats.
30 Ja, hör din tjÀnares och ditt folk Israels bön, nÀr de vÀnder sig mot denna plats. MÄ du höra den pÄ den plats dÀr du bor, i himlen. Och nÀr du hör, mÄ du förlÄta.
31 Om nÄgon syndar mot sin nÀsta och man föreskriver honom en ed och lÄter honom svÀra den, och han kommer och svÀr eden inför ditt altare i detta hus,
32 mÄ du dÄ höra det i himlen och utföra ditt verk och skaffa dina tjÀnare rÀtt. Du skall förklara den skyldige skyldig och lÄta hans gÀrningar komma över hans huvud, men förklara den rÀttfÀrdige rÀttfÀrdig och lÄta honom fÄ efter hans rÀttfÀrdighet.
33 Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, dÀrför att de har syndat mot dig, men de vÀnder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nÄd i detta hus,
34 mÄ du dÄ höra det i himlen och förlÄta ditt folk Israels synd och lÄta dem komma tillbaka till det land som du har givit Ät deras fÀder.
35 Om himlen stÀngs till och inget regn faller, dÀrför att de har syndat mot dig, men de dÄ ber, vÀnda mot denna plats, och prisar ditt namn och vÀnder om frÄn sin synd, eftersom du har ödmjukat dem,
36 mÄ du dÄ höra det i himlen och förlÄta dina tjÀnares och ditt folk Israels synd, och undervisa dem om den goda vÀg de skall vandra. LÄt det dÄ ocksÄ regna över ditt land, det som du har givit Ät ditt folk till arvedel.
37 Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om grÀshoppor eller grÀsmaskar kommer, om fienden trÀnger in i deras land och belÀgrar deras stÀder, ja, vilken plÄga eller sjukdom som Àn kommer,
38 om dÄ nÄgon, vem som helst, eller hela ditt folk Israel, ber och ropar till dig nÀr de var för sig kÀnner plÄgan i sitt hjÀrta och sÄ rÀcker ut sina hÀnder mot detta hus,
39 mÄ du dÄ höra det i himlen dÀr du bor och förlÄta och utföra ditt verk, och ge var och en efter hans gÀrningar, eftersom du kÀnner hans hjÀrta. Ty endast du kÀnner alla mÀnniskors hjÀrtan.
40 SÄ skall de frukta dig, sÄ lÀnge de lever i det land som du har givit Ät vÄra fÀder.
41 OcksÄ om en frÀmling, en som inte Àr av ditt folk Israel, kommer frÄn nÄgot land lÄngt borta, för ditt namns skull
42 - ty man skall ocksÄ dÀr höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din utrÀckta arm - ja, om han kommer och ber, vÀnd mot detta hus,
43 mÄ du dÄ höra det i himlen dÀr du bor och göra allt vad frÀmlingen ropar till dig om. SÄ skall alla folk pÄ jorden lÀra kÀnna ditt namn och frukta dig, sÄsom ditt folk Israel gör, och förstÄ att detta hus, som jag har byggt, Àr uppkallat efter ditt namn.
44 Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende pÄ den vÀg du sÀnder dem och de ber till Herren, vÀnda i riktning mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt Ät ditt namn,
45 mÄ du dÄ i himlen höra deras bön och Äkallan och skaffa dem rÀtt.
46 Om de syndar mot dig - och det finns ingen mÀnniska som inte syndar - och du blir vred pÄ dem och ger dem i fiendens vÄld och man tar dem till fÄngar och för bort dem till fiendens land, lÄngt bort eller nÀra,
47 men de dÄ kommer till besinning i det land dÀr de Àr i fÄngenskap och vÀnder om och ropar till dig om nÄd i det land dÀr man hÄller dem fÄngna och sÀger: Vi har syndat och gjort illa, vi har varit ogudaktiga;
48 om de dÄ vÀnder om till dig av hela sitt hjÀrta och av hela sin sjÀl i sina fienders land, dit man fört dem i fÄngenskap, och ber till dig, vÀnda i riktning mot sitt land, det som du har givit Ät deras fÀder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt Ät ditt namn,
49 mÄ du dÄ i himlen, dÀr du bor, höra deras bön och deras rop om nÄd och skaffa dem rÀtt.
50 FörlÄt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlÄt alla de övertrÀdelser som de har begÄtt mot dig, och lÄt dem finna barmhÀrtighet hos dem som hÄller dem fÄngna, sÄ att dessa förbarmar sig över dem.
51 Ty de Àr ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smÀltugnen.
52 LÄt dina ögon vara öppna och vÀnda till din tjÀnares och ditt folk Israels rop om nÄd, sÄ att du hör dem, sÄ ofta de ropar till dig.
53 Ty du har sjÀlv avskilt dem till arvedel Ät dig bland alla folk pÄ jorden, sÄ som du talade genom din tjÀnare Mose, nÀr du förde vÄra fÀder ut ur Egypten, Herre Herre."
54 NÀr Salomo hade slutat att med dessa ord be och Äkalla Herren, steg han upp frÄn Herrens altare, dÀr han hade legat pÄ knÀ med hÀnderna lyfta mot himlen.
55 Han steg fram och vÀlsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade:
56 "VÀlsignad vare Herren, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjÀnare Mose.
57 MÄ dÄ Herren, vÄr Gud, vara med oss, sÄ som han har varit med vÄra fÀder. MÄ han inte överge oss eller lÀmna oss,
58 utan vÀnda vÄra hjÀrtan till sig, sÄ att vi alltid gÄr pÄ hans vÀgar och hÄller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit vÄra fÀder.
59 MÄ dessa mina ord med vilka jag bönfallit inför Herren, vara nÀra Herren, vÄr Gud, dag och natt, sÄ att han skaffar rÀtt Ät sin tjÀnare och rÀtt Ät sitt folk Israel dag efter dag,
60 för att alla folk pÄ jorden skall veta att Herren Àr Gud och ingen annan.
61 LÄt era hjÀrtan vara hÀngivna Herren, vÄr Gud, sÄ att ni alltid lever efter hans stadgar och hÄller hans bud, sÄ som ni nu gör."
62 Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte.
63 Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade Ät Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av smÄboskapen. SÄ invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn.
64 Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgÄrden framför Herrens hus. DÀr offrade han brÀnnoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nÀmligen för litet för att brÀnnoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas dÀr.
65 Vid detta tillfÀlle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, alltifrÄn det stÀlle dÀr vÀgen gÄr mot Hamat, Ànda till Egyptens bÀck, som var inför Herrens, vÄr Guds, ansikte i sju dagar och Äter sju dagar, tillsammans fjorton dagar.
66 PÄ Ättonde dagen lÀt han folket gÄ, och de vÀlsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glÀdje i sina hjÀrtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjÀnare David och mot sitt folk Israel.